Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 4. Bergsbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HANDELN Å BERGEN. STYRELSE. FOGDAR. 733
Som vägen mellan grufvan och denne stad icke var kort och silfver
under transporten kunde smygas undan, ja silfver rent af såldes till
enskilde uppe vid grufvan, funnos vid henne under k. Gustafs tid
’silfköpare’, som efter fastställd taxa uppköpte för kronans räkning allt
silfver, som åstadkoms. Enskilde kunde dock med konglig tillatelse få
inköpa poster af bestämdt mått. Så angelägen var man att få så
mycket som möjligt af denne metall, att man ej blott ransakade gamla
vaskrännor, utan äfven underkastade ’varphögar, utkastningar och
sofringehopar’ ny behandling.
Strax efter medeltidens slut talar k. Gustaf om en tillämnad
reformering af bergsväsendet. Tyskar inkallades för att vara honom
behjelplige i detta afseende.
Liksom staden hade berget rätt till torgdagar, vanligen två i veckan,
på Kopparberget och Salberget onsdagar och lördagar, på jernbergen
söndagar och torsdagar. De till bergen från annat håll kommande
köpmännen fingo dock ej sälja i minut. Huru minuthandeln sköttes å de
å de andra bergen, har jag icke funnit uppgifvet, men å jernbergen
voro mästaremännen de ende, som hade rätt att köpa upp för att
utmånga (1354). Under k. Gustafs tid klagas öfver mångerskor, som många
ut bland bergsdrängarne och vålla dyr tid. På bergen var man icke
mindre törstig än i städerne och på landsbygden. Öl, både svenskt och
tyskt, mjöd, kirsedrank och vin höllos till afsala. Regeringen fann sig
föranlåten att arbeta för inskränkningar i handeln med dessa varor. Å
ett jernberg fick ej finnas mera än fyra ölsäljare och salutiden var
begränsad.
I styrelsen å berget deltogo en konungens representant och
representanter för menigheten — alltså åter en likhet med förhållandet i staden.
Att konungen nämnde sin egen fogde kan synas naturligt, men
menigheten synes dock äfven haft något att säga i detta hänseende.
Ätminstone år 1526, då fogden på Kopparberget Tade tagit afsked och
en ny skulle tillsättas, sado konungen sig ej kunna eller vilja mot
privilegierna göra utnämningen utan samtlige bergsmännens samtycke
och närvara, hvadan de alle skulle oförtöfvadt begifva sig ned till
Stockholm, för att om ärendet öfverlägga med konungen, som ämnade föreslå
tre tjenliga personer, af hvilka don skulle blifva nämnd, som alle
bergsmännen godkände. Det är möjligt, att konungens rätt att nämna
bergsfogde icke var på samma sätt inskränkt å de öfriga bergen.
1 Kröningsvärd har i Diplomatarium Dalecarlicum, efter Sahlstedts Stora Tuna
minne, aftryckt ett bref af den 25 januari 1396, i hvilket omtalas en Måge
Jäppsson som bergsöfverste på Kopparberget och en Hans Hansson som bergsfogde.
Titeln bergsöfverste väcker hos mig misstankar. Hela brefvet vittnar om en mycket
felaktig redaktion och äfven mot årtalets riktighet torde grundade inkast kunna
göras. De två öfverhetspersonerna kunna icke gerna annat än svara mot de
vanligen förekommande Dala- och bergsfogdarne, men Dalafogde var såväl före som
efter det uppgifna året (t. ex. 1395 och 1400) en Jösse Finnsson, hvadan näppeligen
någon plats finnes för mannen med det egendomliga namnet Måge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
