Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 5. Mått och vigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
744 YytMÅrr.
för att erkänna sig skyldig till ett begånget dråp, skulle hafva säkerhet
till lif och lem under färden till och från tinget ’en vika å vattnet och
en rast å landet.. Men i detta uttryck finnes intet bevis för måttens
likhet; lagen nämner endast de två mått, som användes för afstånd å
de två elementen.
Under 1400-talet börja mil (sing. mila, plur. milor) omtalas i svenska
urkunder. 1 Milräkningen tillämpades både på vatten och land; det
talas om att föra någon tre mils väg med häst eller skepp, om en half
mils vatten, en mil skogsväg o. s. v. 2 I den hanseatiska sjöboken
omtalas äfven mil, hvilka, enligt Breusing, äro identiska med franska lieues
och engelska leagues. Om den svenska medeltidsmilens längd finnas
dessvärre inga upplysningar. Antingen lånade man de främmande måtten,
och då torde den svenska milen hafva varit lika lång som den
nordtyska, eller ock lånade man endast det utländska namnet, i hvilket fall
den svenska sjömilen behöll sjövikans längd — härför talar den redan
anförda omständigheten att efter medeltidens slut vika och mil äro
lika långa. Vi måste i detta senare fall antaga, att vikan under namn
af mil antogs till mått äfven för beräkningen af afstånd på landet.
I den hanseatiska sjöboken omtalas ännu ett väglängdsmått,
känningar (kennungen, år 1584 kallade cognitiones), som användes på större
vatten. Der talas om små, små goda, egentliga och stora känningar,
för hvilka längderna beräknats till 3, 31/2, 4 och 41/2 geografiska mil.
Om ytmåtten har jag redan haft tillfälle att tala, när jag i första
boken redogjorde för skatteväsendet. Med hänvisande till der anförda
skäl, kan jag här fatta mig ganska kort.
De ytmått, som omtalas i medeltidens urkunder, hafva i allmänhet
lika sväfvande namn som längdmåtten. Något, som från början icke
hade det minsta med bestämda mått att göra, fick genom seden en viss
begränsning och dess namn kom derigenom att beteckna ett ytmått.
Såväl åker som bol äfven detta senares latinska benämning mansus
— kommo att betyda icke blott ett odladt fält eller en gård, der man
bodde och vistades, utan äfven vissa ytor.
Jag har s. 282 uppräknat en mängd ytnamn, som förekomma i
våra medeltidshandlingar, krokar, kroksland, karpland, skattmarker jord,
markaköp jord, rökar, bol, sättungsland, mark jord, stycken jord,
spannesäden, mark-, öres-, örtugs- och penningland, attungar, marka-, öre-,
örtugs- och penningsbol, spanna afgäld, tön, löpabol, stänger och alnar
jord m. fl. Vissa af dessa uttryck äro dikterade af den qvantitet säd,
som kunde sås på åkern, eller af den afkastning ett fält lemnade (t. ex.
1 I 1340 års privilegier för Vestra berget i Närike förekommer ordet mil, men dessa
privilegier äro icke bevarade i originaltexten, utan endast i en senare öfversättning.
2 Excmpel hos Falkman del 1, s. 110 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
