Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 5. Mått och vigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
756 VIGTER.
i början betecknat ett metallstycke (antagligen ett guldstycke) af en
viss vigt. Huru denna vigt från början blifvit bestämd, kommer oss
nu ej vid, ty en undersökning deraf skulle leda oss alltför långt
tillbaka i forntiden.
Det tredje namnet örtug (örtogh eller örtugh, isl. örtug, ertog, æœrtog)
har ej heller blifvit på ett tillfredsställande sätt förklaradt. Den senast
framställda tydningen går ut på, att tog skulle vara det fornnordiska
togr, som betyder tio, 1 och att ordet således skulle beteckna ett tiotal
— på örtugen räknades ju ock i visse delar af Norden tio penningar.
Men denna förklaring faller för det redan påpekade förhållandet, att
örtugen måste hafva förekommit i Norden tidigare än
penningeindelningen; ej heller synes tiotalet penningar på örtugen hafva varit
ursprungligt. För öfrigt är det endast i visse delar af Norden, som tio
penningar räknades på örtugen.
Jag föreställer mig, att öret är den ursprungliga vigtenheten, att
marken och örtugen något senare tillkommit, den förre som en
mångfald, den senare som en underafdelning af öret.
I den senare medeltidens handlingar finna vi ordet örtug under
den förtyskade formen artich. De latinska namnen för de tre
vigtenheterna äro marca, ora och solidus. De två förra äro latiniserade
former af de nordiska namnen, det tredje är ett ord af romerskt
ursprung, som upptagits såsom motsvarande ordet örtug. Allraförst var
solidus namnet på ett romerskt guldmynt, i medeltidslatinet betydde
det en mångfald af tolf. 2
Rörande tyngden af det nordiska vigtsystemets enheter hafva vi att
i främsta rummet hålla oss till de uppgifter derom, som förekomma i
de påflige nuntiernes rapporter till vederbörande myndighet. De
uppburo i de nordiska rikena penningar och omyntad metall; i sin
redovisning måste de uppgifva hvad de uppburna qvantiteterna utgjorde i
vigter, som voro kända vid det romerska hofvet. Redovisningarna äro
utgifna af P. A. Munch, 3 de hafva blifvit bearbetade af tullinspektor
Schive.4 De resultat till hvilka den senare kommit genom granskning
af de räkenskaper, som Johannes de Serone och Bernardus de OÖrtolis
afgåfvo för åren 1327 och 1328, äro följande:
guld, eyrir myntadt guld, och infördes det senare ordet, när Isländingarne genom
Romarne lärde känna det första myntade guldet. Det behöfves knappast
påminnas derom, att romerska guldmynt kommo till Norden långt före Islands
bebyggande derifrån. För öfrigt skulle jag vilja ersätta förklaringen ’omyntadt
guld’ och ’myntadt guld’ med uttrycken ’guld i allmänhet’ och ’guldstycken af
normerad vigt’. Om eyrir ursprungligen betecknade ett guldstycke af bestämd
vigt, borde namnet hafva uppkommit redan under den tidigare jernåldern. Då
fanns en beröring mellan Norden och den romerska kulturen, då var guldet af
de två ädle metallerne den vigtigare.
1 Vigfusson säger visserligen 20, men detta torde bero på en misskrifning.
2 Jfr Du Cange under ordet solidus, afdelningen solidi argentei.
3 Pavelige Regnskabsböger.
4 I hans arbete Norges Mynter i Middelalderen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
