Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VÄRDÖRAR. ÄDLE METALLER. 771
till börd: guld och silfver, korn, reda penningar, nöt och hästar och
oskuret kläde och ej andra värdören». I stadslagen fordras för hvart
särskildt fall värdering, men under den föregående tiden omtalas icke
någon sådan; man nöjde sig helt visst med att se till, att de erbjudna
varorna egde normal godhet. Östgötalagen (dråpabalken kap. 16)
uppställer vissa fordringar: der talas om ’fyra nyttja nöt, oxe, som dragit
tre år, ko, som burit tre kalfvar’. Men det var naturligtvis icke
allenast åldern, som var bestämmande, utan man måste äfven hafva gifvit
akt på godheten.
Urkunderna tala oräknelige gånger om varor lemnade som
betalning. Det må vara nog att anföra några exempel: år 1306, nöt och
andra goda saker, som på svenska kallas bopenningar — år 1353,
marker svenska penningar i goda värden (valoribus), efter den gamla taxan
för godt mynt — år 1489, 15 mark svenska i goda ting och lagliga
värdören och reda penningar — år 1492, 42 mark 7i silfver, reda
penningar, gilla och lagliga värdören’. Det nöt t. ex. som hade alla
erforderliga egenskaper, kallades ’gillt’. Något spelrum kunde också
lemnas åt den individuele smaken; så talas t. ex. år 1387 om ’hundra mark
svenska penningar, så godt mynt som i Värend gängse är, och så godt
att man kan köpa en väljandes oxe för 4 mark, en väljandes ko
för 2 mark’. Annars var det vanliga priset för en normal oxe 3 mark, för
en normal ko 11/2 mark. När utskylder skulle erläggas och man kunde
vänta — liksom man för öfrigt helt visst önskade —, att en dryg del
skulle erläggas i varor, fann regeringen det mången gång lämpligt att
bestämma, till hvilket pris varorna skulle tagas. I nästa kapitel får jag
tillfälle att återkomma till dessa taxor.
Penningeväsendets historia visar, att af alla föremål, som användes
för förmedlande af varubytet, de ädle metallerne, af lätt insedda skäl,
erhöllo den största användningen: de hade alltid värde och kunde
derföre alltid med nöje och fördel mottagas, de voro icke utsatta för
skador, de voro lätta att transportera. Man vägde ut så stort stycke, som
behöfdes för att göra den betalning, som för ögonblicket kom i fråga.
Någon uppmärksamhet måste naturligtvis äfven egnas metallens
beskaffenhet: man granskade färgen, man gjorde en liten skärning, för
att pröfva, huruvida det inre hade samma renhet som ytan. Under den
hedna tiden förekom det för betalningar afsedda guldet och silfret i
form af dels spiralringar, dels aflånga, smala tackor. Sådana ringar och
tackor förekomma i de skatter, som tid efter annan framkomma ur den
svenska jorden samman med utländska mynt. Dessa voro visserligen
genom sin prägel, genom bilderna och ännu mera genom inskrifterna
försedda med en garanti för laglig vigt och halt, men för våre förfäder
måste dessa inskrifter hafva varit obegripliga; den ytterligt stora
mängden af olika präglar måste dessutom hafva gjort det så godt som
omöjligt, att från bilderna sluta sig till, huruvida ett mynt var af den rätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
