Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
772 OMYNTADT SILFVER.
prägeln; på sin höjd torde man hafva lärt sig att urskilja några af de
oftast förekommande mynten, de angelsaksiska t. ex., de kölnska, dem
som präglades för Ötto III och hans farmoder. Dessa mynt torde
derföre hafva i väsentlig mon haft karaktären icke af mynt, utan af
silfverstycken i allmänhet.
När man ville göra en utbetalning och dervid använde sådane
penningar, vägde man dem helt enkelt; också tala urkunderna om ’vägde
penningar’. 1 Detta kunde ske så länge silfret i mynten var jämngodt
med hvad man i öfrigt ansåg vara fint silfver.
Det omyntade silfver, som under medeltiden användes som
betalningsmedel, hade i allmänhet form af runde, å den ena sidan platte, å
den andra kullrige klumpar; ibland finner man kanten omvikt å tvänne
motsittande ställen. Formen har tydligen bestämts af den slef, i
hvilken gjutningen företagits. Silfverklumpar af detta slag hafva, jämte
tyska brakteater från 1100-talet och smycken, hittats vid Svenstorps
kyrkoby i Skåne. Af desse silfverklumpar, som hafva en halt af 0,943,
väger en 376,908, en 456,357, en tredje 587,588 gr. Den första af de
anförda vigterna svarar ungefär mot vigten af den karolingiska libran. 2
Det silfver, som hade den finhet man ansåg som fullgod, kallades
’skärt’, man talade äfven om ’godt, pröfvadt, brändt, lödigt’ silfver. 3
Som myckenheten af utbetalningen bestämdes efter vigten, talas äfven
om ’mark vägen’ eller ’marca ponderata’.
Det i stycken, vanligen, om icke alltid af bestämd vigt gjutna
silfret försågs stundom med den stadens märke, i hvilken stycket hade
blifvit gjutet. Jag har visserligen icke funnit bevis för att man hade
samme sed i Sverige, men en i vårt diplomatarium (nr 1838) intagen
urkund omtalar 1000 mark rent, i Lybeck brändt silfver, som är märkt
med stadens märke. 4
I tyska urkunder träffar man ofta uttrycket ’marca usualis argenti’;
i svenska urkunder har jag icke träffat det. Uttrycket tillhör ett
tidsskede, då man i allmänhet hade uppgifvit anspråken på ett mycket
fint silfver. Man kunde då i hvilken stad som helst bestämma sig för
den halt hos silfret, som man ville nöja sig med. När man för han-
1 ’Ponderati denarii’ (DS nr 854, senare hälften af 1200-talet).
2 Desse klumpar äro afbildade i Teckningar från Statens Historiska Museum ser.
VI pl. 7 (häft. 2). Om fynd af liknande silfverstycken i Tyskland jfr Menadier,
Der Wetteborner Silbermarhkfund, i Zeitschrift des Harz-Vereins für Geschichte
u. Alterthumskunde, årg. 1883 sid. 165.
3 Marca puri argenti, marca boni argenti, marca puri, marca examinati argenti,
combustum argentum o. s. v. Man har anfört ett uttryck i en handling af år
1323 (DS nr 2404 — pro ccc marcis puri argenti et dimidio centenario argenti
examinati) som ett bevis, att man gjorde skilnad mellan argentum purum och
argentum examinatum. Då emellertid purum och examinatum mycket ofta stå
sidoordnade, vore det förhastadt att af detta enda ställe sluta till en skilnad
mellan uttrycken, helst det ingalunda är oförenligt med medeltidens språkbruk
att vid uttryckande af ett och samma använda varierande ord.
4 Argenti puri Lubice combusti et ipsius civitatis signo signati.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
