Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PENNINGEN. 773
deln göt klumpar af silfver, lät man detta få den halt som man inom
staden eller området hade antagit för god, men man gaf klumpen en
sådan ökning i vigt, att han likväl innehöll en mark s. k. rent silfver. 1
En följd deraf, att man i olika städer antog en skiljaktig ’vanlig’
silfverhalt, blef behofvet att vid aftal rörande en blifvande betalning noga
angifva beskaffenheten af det silfver, som skulle anses antagligt. Häraf
uppkommo sådana uttryck som ’en mark af braunschweigsk vigt och
stendalskt värde’ (brunsvicensis ponderis et stendalensis valoris) d. v. s.
af den vigt, som användes i Braunschweig och af den silfverhalt, som
man i Stendal antagit för vanliga förhållanden.
De vesterländska silfvermynt, som mot den hedna tidens slut och
under den kristna periodens början inkommo till Sverige, voro i
allmänhet denarer, i Tyskland och England kallade penningar. Ördet,
hvars ursprung ännu icke kunnat utrönas, fördes med mynten till
Norden. När man der hade blifvit mera bekant med mynt, kanske dock
icke förr än man hade börjat i Nordens olika delar slå egna mynt,
fogade man, då myntets tyngd skulle stå i ett visst förhållande till
landets vigtsystem, till detta ett supplement: örtugen, dittills den
lägsta enheten, fördelades i penningar. Men under det att dessförinnan
vigtsystemet hade varit identiskt i de tre nordiska landen, yppar sig i
tillägget till detta en betydande vexling: antalet penningar på örtugen
varierade, till och med inom olika delar af samma land, man kunde
ock i ett land öfvergifva en räkning, för att antaga en annan. Dessa
olikheter berodde tydligen på beskaffenheten af de mynt, som användes
vid den tid, då man kände behof att låta örtugen fördelas i penningar.
Vid ändring i myntsystemet kunde under tidiga perioder lätteligen en
ny fördelning af örtugen införas.
På örtugen räknades öän åtta, än tio, än tolf, än sexton
penningar.
I Danmark synes man hafva räknat än tio, än tolf penningar på
örtugen. I Skånelagen (I. 114) omtalas en bötesats på ett öre, hvilket
i Andreas Sunessons latinska öfversättning af lagen (II. 65) återgifves
med 30 penningar, således en örtug = tio penningar, men å den andra
sidan framgår otvetydigt af k. Valdemar IlI:s jordebok, såsom
Paludan-Müller och Steenstrup visat, att på örtugen räknades tolf penningar.
Huru denna olikhet skall finna en tillfredsställande förklaring, vill jag
nu lemna osagdt.
I Norge räknades tio penningar på örtugen. K. Håkan
Håkanssons Bjärkörätt säger uttryckligen, att tretio penningar gingo på öret.
På Island räknades än tio, än tjugo penningar på örtugen. Båda
räknesätten förekommo i Grågåsen, det senare äfven i Olof den heliges saga
kap. 132.
1 Jfr Menadiers nyss anförda afhandling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
