Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
K. ERIKS SVENSKA MYNTNING. 843
mynt utan angifvande af förhållandet till silfvermarken: i alla dessa
fall eller åtminstone i de flesta torde underförstås, att förhållandet var
1:8 eller det antagligen genom en särskild förordning rörande
myntväsendet pålysta förhållandet; det var endast de afvikande fallen som
man fann nödigt att särskildt omtala.
Den svenske hvite penningen, ofta omtalad i handlingar från de
första åren af 1400-talet, efterbildad hansestädernes wittenpfennig, torde
genom en särskild kungörelse, hvilken dessvärre gått förlorad, hafva
blifvit fastställd som =— åtta penningar d. v. s. små penningar eller då
förekommande brakteater (jfr s. 832). Också säges det åren 1411, 1412
och 1414, att tre hvite tyske penningar räknades = ett öre, således var en
wittenpfennig = en örtug.1 Det nya myntet fick ock småningom namn
af örtug. År 1404 omtalas i en handling från Småland »gode hvite
örtugspenningar», och namnet vann insteg äfven inom grannlanden.
År 1409 omtalas en revalsk örtug och föregående år omtalas såsom
komne från Gotland till Preussen artinge, af hvilke två ansågos gå på
en preussisk skilling.
Det var en vigtig nyhet, som på detta sätt hade blifvit införd i
det svenska myntväsendet — en efter främmande förebild tillkommen
myntenhet, som var högre än de förut slagne penningarne och
representerade ett visst antal af sådane. Det sedan längre tid fortgående
sträfvandet att få rikets olika delar sammansmälte till ett helt har vid
denna tid börjat göra sig gällande äfven inom myntväsendet: det
örtugsmynt, som nu släpptes ut, räknades lika med åtta penningar,
d. v. s. den uppsvenska penningeräkningen fick riksgiltighet.
Men i öfrigt var enheten inom myntförhållandena visserligen icke
mycket stor. I Småland och i Vestergötland var det hufvudsakligen
tyskt och danskt mynt, som förekom i handel och vandel. Afven
Östergötland, hvarest under tidigare perioder funnits mynthus och der
således det hufvudsakliga förrådet af utelöpande mynt varit inhemskt,
hade nu inkräktats af främmande mynt, tyska, danska och gotländska. 2
1 Den tyske wittenpfennigen var ett fyrapenningstycke, under det att den svenske
hvite örtugspenningen var värd åtta penningar. Likställigheten mellan den
hanseatiske wittenpfennigen och den efter densamma bildade svenskä örtugen
upphörde ock snart. År 1453 t. ex. föreskrifves att åtta städernes penningar
skulle räknas på örtugen. Deraf blef en följd att wittenpfennigen ej blef mer
än en half örtug. Den första uppgiften, att svenska örtugsmyntet då räknades
= åtta penningar, synes förekomma i ett bref af år 1105 (DS andra följden
del 1 s. 443), der det heter: 200 mark svenska penningar för 8 penningar och
gotnisk pennig för 6 penningar; vi torde få anse att skrifvaren hade ämnat sätta:
200 mark svenska penningar, den svenska (örtugs)penningen för 8 penningar
o. s. v.
T. ex. 100 mark tyske penninger, som nu gänge och gäfve äro i Östergötland
(1410). — 60 mark penningar i tyske, gotar och seländske engelske, tre hvite
tyske penningar för ett öre, fyra gotar och fyra engelske för ett öre (1411, i
ett bref rörande Östergötland). — 100 mark svenska i tyske penningar, som nu
tökt och gängt är i Östergötland (1412). — 44 mark i tyska, gotniska och
seländske penningar (1412, i ett bref rörande Östergötland). — Med seländske
o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
