Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
844 K. ERIKS SVENSKA MYNT.
I en mycket väsentlig mon finner detta missförhållande sin förklaring
deri, att man under k. Eriks tid icke sörjde för det inhemska myntets
jämna och tillfyllesgörande utbredning öfver landet genom upprättande
af mynthus inom olika delar af detta — en åtgärd, som den tidens i
många afseenden hindrade samfärdsel gjorde nödvändig. Enligt de
vittnesbörd, som afgifvas af de uti rätt betydligt antal bevarade mynten
från k. Eriks tid, funnos mynthus i Stockholm, i Vesterås, som låg
nära till silfvergrufvorna, och i Åbo — man hade omsider funnit det
nödigt att förse denne frånskilde del af Sverige med svenskt mynt, som
kunde ur den allmänna rörelsen tränga det revalska myntet, som var i
Finland vanligt. Det stockholmska mynthuset finnes ofta nämndt i
tidens urkunder. Någon gång omtalas åboske penningar, hvarmed
torde få förstås i Åbo präglade mynt.
I en handling af år 1420 omtalas mark »svenske penningar sådant
mynt, som nu är gäft i Stockholm, så att vägen mark skall hålla 13 1/2
lod», — det svenska myntet var således den tiden eller skulle
åtminstone vara 13 1/2-lödigt, alltså bättre än det bästa mynt, som den tiden
slogs i Danmark. Huruvida myntet i verkligheten fick en så god halt,
ifall en nu förlorad myntordning föreskref en sådan, må lemnas osagdt,
intill dess analyser kunnat företagas i större myckenhet af k. Eriks mynt,
icke allenast af representanter för hufvudtyperne, utan ock af de snart
sagdt otaliga varianterna. Ej heller kunna vi med de hjelpmedel, som
nu stå oss till buds, försöka att besvara frågan, huruvida en och samma
myntordning åtminstone i hufvudsak gällt för den svenska myntningen
under hela k. Eriks tid, — myntordningarna den tiden hade merendels
formen af ett kontrakt mellan regeringen och en viss myntmästare.
Derest af en eller annan anledning täta ombyten af myntmästare
inträffade, måste nya kontrakt utskrifvas, men det nya kontraktet kunde
mycket väl innehålla alldeles samma bestämmelser som det föregående.
Vi veta icke, huruvida i de utfärdade kontrakten samma halt var
föreskrifven under hela den tid af ungefär tretio år, som vi måste antaga,
att k. Erik slagit mynt i Sverige, eller om i dessa kontrakt stadgats
rörande förändringar af halten. Det är redan framhållet, att
förhållandet 1:8 mellan penninge- och silfvermarkerna bibehöll sig ganska
konstant. Den omständigheten, att till sist relationen 1: 8 1/2 vann
insteg, tvingar icke till antagandet af en ny myntordning, då denna
försämring mer än väl kan hafva kommit till stånd genom af egennytta
förestafvade missbruk vid efterlefnaden af den förut bestående
bestämmelsen. Det synes för öfrigt, hvilket redan H. Forssell påpekat, 1 som
om det allmänt vedertagna förhållandet mellan mynt- och silfvermarken
engelske penningar menas k. Eriks danske sterlingar. Det är derföre orätt, när
i Diplomatarium Svecanum flerstädes ett komma sättes mellan »seländska» och
»engelska».
1 Anteckningar om mynt, vigt, mått och varupris s. 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
