Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JARLS OCH RIKSRÅDS MYNTRÄTT. 913
Från de tillfälligheter, som berodde på förläning af en myntstad
eller ett mynthus eller på tilltagsenhet, få vi nu öfvergå till några fall,
som visa, att mynträtt verkligen blifvit af svenske konungar gifven åt
verldslige stormän. Det tidigaste exemplet tillhör 1200-talet; vi hafva
nämligen mynt (jfr s. 813 fig. 515), som bära namnet ’Ulf jarl’, i historien
känd med tillnamnet Fase. Hans namn skulle icke kunnat sättas på
mynten, derest han icke hade rätt att mynta, vare sig denna rätt var
gifven stormannen Ulf eller — hvilket jag är mera benägen att tro —
jarlen. Förmodligen var hans mynträtt begränsad på ungefär samma
sätt som de danske biskoparnes d. v. s. med viss andel i den myntning,
som fullgjordes i ett visst mynthus.
Under den följande tiden har jag icke funnit minsta spår af någon
åt svenske stormän gifven mynträtt, förr än det år 1524 blef tal om
riksrådets mynträtt. Dalin uppgifver visserligen, att k. Erik af Pommern
hade gifvit rådet mynträtt, men dermed kan icke menas annat än att
rådet under den tid, då konungen icke vistades i landet, måste vårda
sig om myntningen, liksom andra regeringsangelägenheter. Något helt
annat var det med rådets mynträtt år 1524; han skulle begagnas under
det konungen var i landet och vid sidan af hans myntning. Man kände
vid den tiden behof af att förse de olika landsdelarne med mynt — det
var till och med tal om att inrätta ett mynthus i hvart stift —, men
detta innebär icke något skäl, hvarföre ett mynthus skulle upplåtas åt
rådet, under det de andra voro konungens. En möjlighet är att den
rådets mynträtt, som nu omtalas, står i något sammanhang med den
mynträtt, som jarlen hade tre århundraden tidigare, möjligt är, att jarlar
efter Ulf, t. ex. hans mäktige efterträdare Birger, slagit mynt utan att
vi derom nu ega någon kunskap.
Om rådets myntning af år 1524 veta vi för öfrigt ytterst litet.
Tegel uppgifver i sin krönika om k. Gustaf (del I s. 82), att riksrådet
skulle få hafva sitt eget mynt i Vadstena, men knappt en månad
efter nyårsriksdagen uppgifver biskop Brask i ett bref till konungen,
att rådets mynt skulle hafvas i en domkyrkan tillhörig gård i
Linköping. För att sätta myntningen i gång underhandlade biskopen såväl
med Anders Hansson, myntmästare i Vesterås, och Joakim, myntmästare
i Söderköping. Det synes, som om konungen medgifvit, att den
myntredskap, som fanns i den senare staden, skulle få öfverflyttas till rådets
mynthus1. Om myntning kom i detta till stånd, veta vi icke.
Grefve Johan af Hoja ville upprätta ett mynthus, och synes hafva
fått konungens tillstånd dertill, men konungen förklarade i början af
sommaren 1530, att han icke kunde tillåta svågern att för dettas
räkning uppköpa silfver på Salberget, alldenstund silfverbergsgrufvan då
1 Linköpings biblioteks handlingar, del 1 s. 154, del 2 s. 218.
Hildebrand, Srveriges Medeltid 1. 58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
