Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
914 SILFVER TILL MYNTET.
var så förfallen, att konungen knappt kunde derifrån få så mycket som
han behöfde för sitt eget mynt1.
Med dessa undantag var det alltid konungen eller hans
ställföreträdare som slog mynt. Grundsatsen, att myntningen var ett regale, var
i Sverige erkänd liksom i andra land.
Af alldeles särskild art var myntningen i Visby. Så länge
Gotland låg under Sveriges krona, måste myntningen der hafva varit
stadens. När staden, hvilken ju i förhållande till Sverige hade en
undantagsställning, erhöll förmonen af eget mynt, kan nu ej utredas.
Till den myntmästare, som var antagen, egde hvem det ville att
komma med eget silfver, för att få det, med något afdrag, åter i form
af sådana mynt, som den tiden voro i den orten lagligt
betalningsmedel. Rättigheten att få sitt silfver myntadt innebar under
medeltiden i de flesta land en skyldighet: man fick icke i handel och vandel
använda annat än just det lagliga myntet. Som vi sett, var man i
Sverige mindre obenägen att låta det främmande myntet vara i omlopp;
bristen på silfver kunde tvinga till att med nöje mottaga det främmande
silfret och guldet. Endast å marknaderna vid Skanör och Falsterbo
gick man i detta afseende strängt till väga. Der börjades årligen en
ny myntning d. v. s. myntning af ett nytt slag af mynt, som måste
kunna skiljas från de föregående, så tidigt att det kunde släppas ut i
rörelsen söndagen närmast före erkeengeln Mikaels dag, således i slutet
af september. Från och med den dagen fick intet äldre mynt användas,
utan skulle allt gammalt mynt man hade invexlas mot det nya. Till
underlättande af samfärdseln behöfde emellertid icke den som kom med
gammalt mynt vänta till dess det nya hade hunnit präglas, man hade
så mycket nytt mynt i förråd, att det blef vexling i stället för
omprägling, en vexling, som alltid för den enskilde vållade förlust 2.
Men myntningen kunde icke inskränka sig dertill, att enhvar, som
behöfde mynt, inlemnade det silfver han kunde innehafva, för att få
det åter i präglad form. Regeringen måste sörja derför, att mynt fanns
i landet, annars blefvo svårigheterna för stora, annars kunde en del
skatter icke inflyta. Det blef derföre för regeringen en oafvislig pligt
att skaffa så mycket silfver, som kunde behöfvas eller — då det långa
tider var omöjligt att fylla behofvet — åtminstone så mycket som man
kunde få.
Den förste tillgången var naturligtvis det gamla mynt, som man
hade i förråd, äfvensom de silfvertackor, som den tiden kunde användas
vid betalningar, i stället för penningar.
Den andre tillgången fick man genom en till förmon för
myntningen upptagen tull. Att döma efter ordalagen i Olai Petri krönika,
1 Granlund, K. Gustaf I:s registratur, del 7 s. 106.
2 Dagen för det nya myntets utsläppande förekommer omtalad i flere
privilegiebref för hansestäder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
