Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SILFVER TILL MYNTET. 915
skulle denna tull först hafva blifvit pålagd under k. Magnus Erikssons
tid. Der heter nämligen: »i denna k. Magni tid vard så beslutadt, att
alle köpmän, som speceri (korta varor) förde hit i landet, de skulle
vid hvart värde på 40 mark föra en lödig mark silfver, hvilken de
skulle bära på myntet och taga igen halffemte mark, så godt var myntet
ännu den tiden. Och detta skedde på det myntet skulle förökas i
landet. Samme stadge vard ock sedan ofta förnyad.» Uppgiften, att
41/2 mari- penningar den tiden motsvarade en mark lödig, är icke
rimlig, ty det kunde icke gå för sig att låta köpmannen få tillbaka fullt
lika mkt som han hade lemnat in, ty först och främst måste ju
kostnaden föor sjelfva präglingen ersättas och derjämte skulle helt visst
något reserveras för konungens behof. Olaus Petri säger visserligen
icke, när k. Magnus utfärdade i fråga varande förordning, men han
nämner henne i Sammanhang med tilldragelserna från vid pass 13501,
och då hade redan i tio år förhållandet mellan mark silfver och mark
penningar regelbundet varit 1:5. Köpmannen, som inlemnade silfret,
fick således nöja sig med en förlust af 192 mark penningar.
Vi finna näste gång en uppgift om den för myntets behof pålagde
silfvertullen i en urkund af år 1453. K. Karl Knutsson beslöt, efter
aftal med rikets råd, att nya mynthus skulle upprättas i Kalmar,
Söderköping och Åbo samt att enhvar, borgare eller (främmande) köpman,
som kom till desse tre städer eller den förutvarande myntstaden
Stockholm med utländskt gods, skulle inom 14 dagar till myntmästaren
inlemna en mark lödigt silfver för hvart värde af 40 mark, som de
importerade varorna hade. Här talas icke om något belopp att fåa
tillbaka, hvadan det ser ut, som skulle hela den lödiga marken utgöra
tullen — hvilket ej är rimligt —, ej heller säges, huruvida de 40
markerna voro penninge- eller silfvermarker. I det förra fallet skulle
tullen hafva uppgått till 20 af varornas värde.
Under åberopande af tidigare föreskrifter bestämde rådet den 3
september 1489, att intet annat skall bäras upp i tullen i Stockholm
än silfver, så att det kommer på myntet?2.
En tredje åtgärd var att vid utomordentliga tillfällen för kronan
förvärfva andres silfver. Så gjorde t. ex. k. Gustaf, när han af kyrkor
och kloster kräfde icke blott inneliggande silfver, utan äfven de
silfverföremål, hvilka kyrkorna egde, men hvilka icke kunde anses vara för
gudstjenstens uppehållande nödiga. Så skedde år 1523 två gånger, och
erhölls i den första utskrifningen, enligt ett bref af den 29 juni, från
Uppland, Vestmanland och Södermanland icke mindre än 1,800 mark
lödigt silfver. Den 5 mars 1524 begärdes att från Vadstena kloster få
1 Ett undantag beviljades den 30 juli 1350, då det medgafs Wismars borgare att
till Kalmar införa tyskt öl ’sine omni onere deductionis argenti in monetam
ibidem’.
2 Langebek. Historie om de norske Bergrerker (köpenhamnska Vetenskapssällskapets
Skrifter. del 7. s. 397).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
