Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
918 MYNTMÄSTAREN.
lif och gods, och denna stränga föreskrift upprepas i en kungörelse af
den 24 juni 1493 1. Förbudet inskärptes sedermera, men klagomål föras
öfver dess öfverträdande.
Den, som af särskild anledning önskade utföra silfver, kunde
möjligen dertill erhålla konglig tillåtelse. Så fick t. ex. den bekante Gorius
Holst nyårsdagen år 1529 lof att föra ut 40 mark lödigt silfver. Brott
mot denna föreskrift beifrades äfven; så t. ex. ’arresterades’ år 1527
hos en borgare i Stockholm 20 mark lödigt silfver.
Midt bland dessa stränga bestämmelser förekommer en, som vittnar
om tillmötesgående. Det heter i förordningen af år 1489: myntmästaren
skall strax gifva hvar och en sin reda betalning för sitt silfver; har
myntmästaren icke strax reda penningar att betala med, då skall hvar man
vara tillpligtig att förbida efter sin betalning i åtta dagar och icke längre,
derpå må de alle tryggeligen borga och läna; de som äro så fattiga
att de komma med en lödig mark eller mindre, de skola strax hafva
sin betalning.
Myntmästaren var en förtroendeperson.
De förste i Sverige arbetande myntmästare, som vi känna, äro de,
hvilka namngifvit sig på Olof skötkonungs mynt; namnen, utom ett,
hänvisa till England såsom desse myntmästares hemland. Antagligen
verkade desse myntmästare, åtminstone någre af dem, samtidigt; de år
under hvilka k. Olof hade tillfälle att mynta voro icke så många, att
vi gerna kunna tänka oss en rad af myntmästare, som den ene aflöst
den andre. I England funnos ofta i en stad samtidigt flere myntmästare
i verksamhet. Förhållandena voro således på k. Olofs tid ganska olika
dem, som rådde under medeltidens senare del.
Myntmästaren var naturligtvis en förtroendeman, ty han hade stora
dyrbarheter under sin förvaltning och kunde, derest han slarfvade eller
på bedrägligt sätt förfor med myntningen, vålla för månge förlust och
för regeringens afsigter misstro. Hvilke egenskaper erfordrades för att
blifva myntmästare, säges ingenstädes, men utom ärligheten måste han
hafva varit i besittning af den tekniska förfarenhet, som utöfningen af
hans embete kräfde. Helt visst kräfdes äfven, att han skulle hafva
förmögenhet.
De kontrakt rörande myntningen, som blifvit till vår tid bevarade,
tillförsäkra myntmästaren en märklig undantagsställning: han fick icke
instämmas inför någon vanlig domstol, utan skulle dömas af ingen annan
än konungen. Sjelf hade han domsrätt öfver sine tjenare2. Brott mot
1 Styffe säger (Bidrag, del 4 s. cxXXIX); det synes som ett så orimligt stadgande
ej blifvit utfärdadt. Det är dock utfärdadt i den af honom anförda och
aftryckta kungörelsen af den 24 juni.
2 I myntkontraktet med Gynther Laijs, sannolikt af år 1524, finnes dock i detta
fall undantaget ’utan det dråpeliga saker äro’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
