Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MYNTMÄSTAREN. 919
hans person voro belagda med dryga straff: förlust af lif och gods. I
staden, der han vistades, var han fri från all tull, skatt och ålagor,
någon gång tillägges, att han må obehindrad köpa hvad honom behöfves.
Myntmästarne hafva än tyska än svenska namn.
Att myntmästaren var borgare i den stad der han utöfvade sin
verksamhet, blir någon gång uttryckligen sagdt; äfven för de fall, då
sådant icke finnes uttaladt, torde vi få anse detsamma som gifvet. Inom
staden kunde myntmästaren ernå ett betydande inflytande: det mest
lysande exemplet hafva vi i den bekante mynt- och borgmästaren Jörgen
Kock i Malmö. Att myntmästaren räknades till honoratiores i staden
framgår af flere förhållanden. I en handling af år 1462 omtalas
myntmästaren i Stockholm Heyne van Nadelwijk jämte en rådman under
den gemensamma benämningen beskedne och förnumstige män’;
föregående år nämnes han som vittne framför Stockholms borgmästare.
Herretitel synes dock aldrig hafva tillkommit myntmästaren förr än
törhända på 1500-talet, då t. ex. omtalas en hr Lucas, som synes hafva
varit myntmästare. Som mästare kallas myntmästaren på latin någon
gång magister, annars var den vanliga latinska benämningen monetarius.
Denne Heyne von Nadelwijk, hvilken var myntmästare i Stockholm
redan år 1441 och med hvilken k. Karl Knutsson år 1449 afslöt ett
kontrakt rörande myntningen — det äldsta, som för närvarande finnes
i vårt land bevaradt —, kom efter någon tid i ett fientligt förhållande
till denne konung. Rimkrönikan berättar1, att när konungen (i januari
1457) firade bröllopp åt hr Nils Sture, var en mot hans lif riktad
sammansvärjning nära att utbrista. I denna deltogo söner till hr Bengt
Jönsson (af Oxenstjerna-ätten) och månge andre konungens ovänner,
myntmästaren i Stockholm bodde
ock var med dem, knappt var någon det trodde.
Dennes namn finnes väl icke i rimkrönikan uppgifvet, men då
Heyne såväl tidigare som senare finnes omtalad som myntmästare, är
det tydligen han som åsyftas. Som skäl för Heynes fiendskap mot
konungen framhålles, att han var skyldig konungen icke mindre än
14,000 mark, törhända genom bristande redovisning för myntets
afkastning. Sammansvärjningen ledde emellertid icke till något resultat,
i anledning deraf att erkebiskopen icke ville godkänna brödernes planer2,
men som k. Karl fick icke lång tid derefter vika för de fientlige
stormännen, synes Heyne hafva undgått straff för sin förbrytelse. Under
k. Kristiern I:s tid var han icke allenast myntmästare, utan synes hafva
1 Klemming, Svenska medeltidens rimkrönikor, del 3 s. 12.
2 Styffe antager (Bidrag, del 3 s. xc1Vv), att den sammansvärjning, som rimkrönikan
hänför till år 1457, snarare hör till år 1452, hvilket år erkebiskopen, enligt k.
Karls till domkapitlet i Uppsala riktade anklagelseskrift af år 1464, ställt sig
i spetsen för en sammansvärjning. Men just denna omständighet synes mig
tala emot hr Styffes antagande; år 1452 var erkebiskopen medskyldig, men i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
