Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 7. Ekonomiska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BRIST PÅå SILFVER OCH MYNT. SVÅR SAMFÄRDSEL. 929
mande mynt, som i dem infördes, var det svenska olikt och gemenligen
dåligt. Det svenska myntet undergick en länge fortgående nedsättning
af värde såväl till skrot och korn, hvilket utöfver de olägenheter, som
framkallades af lokala förhållanden, föranledde trassel, så snart tidigare
och senare mynt förekommo i rörelsen vid sidan af hvarandra.
Att man saknade nödig tillgång på silfver framgår af den
angelägenhet regeringen visade att öka tillgången. Den till myntets bästa
pålagde silfvertullen har jag i det föregående omtalat, liksom den ifver,
med hvilken man vakade öfver flitigt bearbetande af silfvergrufvorna,
med hvilken spänning man helsade upptäckten af nya. Bristen på
nödigt silfver framkallade alla de hämmande föreskrifter rörande
säljning af silfver, som gång efter annan utfärdades: förbudet för
bergsmännen att sälja sitt silfver till någon annan än konungens uppköpare,
tvånget för guldsmederne att arbeta med endast måttlig tillgång af
ädle metaller, det stränga straffet för förande utom landet af mynt och
silfver. Att silfvertillgången var för knapp framgår dessutom under
medeltidens senaste del, då man var mera frikostig på skriftliga
uttalanden, af många direkta yttranden.
Åfven när alla hjelpmedel anlitades, silfvergrufvornas afkastning,
tull, silfverhjelp från kyrkor, inköp hos enskilde o. d., kunde det blifva
knappt om den för myntningen nödige metallen, i synnerhet derest
pågående örlig gjorde det nödigt att betala sold till lejde krigare. Men
se vi bort från krigstillfällen, som dock icke under alla regeringsperioder
voro normala, måste vi äfven se bort från sådana extra medel, som
utskrifvande af extra skatter, och kunna som regel framhålla brist på
klingande mynt.
En tiden utmärkande olägenhet af annan art utgjordes af de
svårigheter, med hvilka samfärdseln var förbunden. De provinsiela
skiljaktigheter, som den föregående tiden hade lemnat efter sig som arf,
försvunno visserligen under medeltiden delvis, men i mycket voro de dock
bevarade och underhöllos de icke minst genom den besvärliga
samfärdseln. Skulle klingande mynt komma det svenska folket i vidsträckt
mon till godt, måste det släppas ut i rörelsen från hufvudorter i de
skilda landskapen. Af de mynt, som slogos i Mälaredalens städer, hade
de, som bodde vid Vesterhafvet och Kalmar sund, föga glädje, ty så
långt bort kommo dessa mynt endast undantagsvis.
Under den första i Sverige utöfvade myntning, kk. Olofs och
Anunds, synes man icke hafva slagit mynt annorstädes än i Sigtuna,
men det långa afbrottet i myntningen efter desse konungars tid låter
oss se deras myntning mera som ett försök, företaget under särskildt
gynnande förhållanden. När myntningen åter upptogs, under k. Knut
Erikssons tid, fanns utom mynthuset i Lödöse, hvilket finnes å mynt
Hildebrand, Stveriges Medeltid 1. 59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
