Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 7. Ekonomiska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
976 RÄNTA FICK EJ TAGAS.
att tolka medeltidens penningevärde, utan måste man hålla sig till
särskilda fall och granska dem i detalj».1 I England har man dock
ofantligt mycket mera uppgifter om värden af varor och arbete än i Sverige.
Rogers gör ock ett försök att utreda lönernas köpkraft i medeltidens
England. Den omständigheten, att vi i Sverige endast hafva ytterligt
spridda uppgifter, att vi i otaliga fall icke äro i stånd att utröna hvad
som är ett verkligt medelpris, hvad ett af tillfälligheterna beroende
pris — låt vara att man under medeltiden kunde tala om något sådant,
som ett ’rätt pris’ — gör det omöjligt att här anställa jämförelser
mellan de svenska pris, som i det föregående blifvit meddelade, och de
resultat, till hvilka Rogers kommit. Hvad jag här meddelat måste
ökas med ytterligare uppgifter — dessvärre äro sådana uppgifter
synnerligen sällsynta —, och omfattande jämförelser måste göras, innan
man kan på allvar försöka att komma till något giltigt resultat. Detta
kräfver ett särskildt arbete. Det torde vara bäst att, när man vill gifva
ett begrepp om betydelsen af en viss under medeltiden begärd eller
erlagd summa, uppgifva huru många nötkreatur eller huru många tunnor
säd den motsvarade.
Den kanoniska lagstiftningen hade proklamerat det s. k. rätta
priset. Samma lagstiftning lade ett vigtigt hinder i vägen för
kapitalbildningen, i det att det insamlade kapitalet icke fick gifva någon egen
afkastning i form af ränta. Enligt Lukas’ evangelium (kap. 6 v. 35)
har Christus sagt: »lånen, förhoppandes intet deraf». Denna den
kristlige kärlekens föreskrift måste naturligtvis uppfattas i det sammanhang,
i hvilken hon förekommer, och då heter det i den föregående versen:
»om I lånen dem, af hvilke I hoppens få något igen, hvad tack hafven
I derför? Ty syndarne låna ock åt syndare, på det de skola få lika
igen» Här är således fråga icke om räntan, utan om kapitalet.
Föreskriften står i fullaste öfverensstämmelse med den andra (v. 30): »åt
hvar och en som något begär af dig, gif, och af den, som tager dina
ting ifrån dig, bed intet igen» Emellertid tog den första kristna
kyrkan af de anförda orden anledning att förbjuda penningars utlånande
mot ränta. Vid mötet i Nicæa år 325 utfärdades ett förbud för
prester att gifva lån mot ränta, och under den följande tiden blef detta
förbud ytterligare inskärpt. Sedermera utsträcktes förbudet äfven till
lekmännen. Mot slutet af 1100-talet studerade man med ifver den
romerske lagen, hvilken medgaf lån mot ränta; framställningen häraf
gaf kyrkan anledning att förnya sina angrepp mot något, som man hade
vant sig att betrakta som syndigt. I det lateranska mötets af år 1179
1 Rogers, A history of agriculture and prices in England del 1 s. 683.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
