Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 8. Samfärdsel och resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MEDELTIDENS VÄGAR. 993
gårdens egna behof, i byn för samfärdseln mellan tomterna, från byn
och gården utåt egorna. Byn måste, derest han skulle vara riktig,
hafva visse egenskaper, på hvilke vi icke här kunna inlåta oss, men
den sålunda ordnade byn sades — i Upplandslagen och i den med
tillhjelp af denne redigerade s. k. yngre Vestmannalagen — vara
tåäbunden, hvilket ord i k. Magnus Erikssons landslag återgifves med
gatu bundin, tä (eller ta) var således en gata eller väg. Schlyter säger
tä vara dels en smal väg mellan gärdesgårdar, dels — särskildt — en
väg, som låg utom tomtrårna och således omgaf alla byns tomter. En
sådan väg måste hafva varit beqväm, när man från egorna kom fram
till byn. Den s. k. äldre Vestmannalagen (bygningabalken kap. 18)
säger, att utanför skötrårna (tomtrårna, egentligen hörnrårna) skulle
ligga en tä, sex alnar bred. Det synes mig troligt, att detsamma afses
med Östgötalagens uttryck ’bolstadsren, som till by ligger’, då detta
tillägg synes hindra antagandet att här bör med bolstad förstås en gård
inom byn. Bolstads ren skulle vara nio alnar bred, så att på henne
vagn kunde möta vagn (bygdabalken kap. 4).
Men äfven genom byn, mellan hans i två rader ordnade gårdar
eller bolstäder, måste en väg eller gata gå. Denne omtalas ock i
lagarne. Vestgötalagen föreskrifver, att vägen mellan byns tomter
skulle hafva en bredd af sju alnar (jordabalken I. kap. 8, II. kap. 20).
Östgötalagen (bygdabalken kap. 5) säger, att en gata skulle göras
midt genom byn, femton alnar bred, och skulle alla tomterna ’’rinna’
å gatan, annars låge cej byn i laga läge. Upplandslagen (viþerbobalken
kap. 1) fordrar mindre: bönderne må efter öfverenskommelse lägga
gata genom by.
Vestgötalagen (nyss anförda ställe) föreskrifver, att fyra vägar
skola ’af by rinna’, från honom utgå. Upplandslagen (viþerbobalken
kap. 1) talar om allmanna-väg’ till hvar by och en annan från byn,
flere endast om bymännen sjelfve vilja. 1 Dessa stadganden förefalla
något dunkla, osäkert är, om de afse samma sak. Låg en by midt i
bygden, borde det visserligen komma i fråga, att en allmän väg gick till
byn och en annan vidare från byn, men byar funnos helt visst så
belägne, afsides liggande, att man måste färdas till och från byn på
samme väg. Då här talas om allmän väg, kunna vi ej tänka på annat
än väg, som förband by med by eller by med kyrka, köpstad eller
ting. Vestgötalagens fyra vägar stå helt visst i förbindelse med byns
delning efter fyratalet. Om två vägar från en by kunna vara för
mycket, äro fyra vägar det ännu mera. Måhända menas här vägar
utåt egorna.
1 En by kunde vara så belägen, att en byns väg utåt egorna på samma gång var
en allmän väg. En antydan härom ligger i Södermannalagens utryck:
’bolstäders bro, öfver hvilken allmän väg ligger’.
Hildebrand, Sveriges Medeltid. 1. 63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
