Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 8. Samfärdsel och resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
994 MEDELTIDENS VÄGAR.
Den äldre Vestgötalagen (jordabalken kap. 12) talar om gräsväg,
som skall ligga till by och icke får uppodlas — i den senare lagen
är detta stadgande uteslutet —, kanske menas härmed detsamma som
i Östergötland kallades bolstadsren och i Svealand tä. Vägar utåt
egorna torde deremot vara den yngre Vestgötalagens (fornämisbalken
kap. 32) ’qvarnvägar, markvägar och markbroar, som ligga till by och
icke äro allmänningsvägar eller allmänningsbroar’. Östgötalagen
(bygdabalken kap. 5) synes räkna qvarnvägen till allmänne vägar, ty han
skulle vara fem alnar bred. I samme balk (kap. 4) omtalas ’horngata
och hjordgata’, hvilket torde vara samma gata under två olika namn,
för alliterationens skuld — en del af hjordarne var ju försedd med
horn. Ett par lagar tala om ’hofva väg och klöfva väg’, den väg, å
hvilken djur med hofvar och djur med klöfvar gingo.
Södermannalagen (bygdabalken kap. 24) talar om ’bybro’ (byväg), som boskapen
(fælæþi) skall öfverfara; hon skulle vara fyra alnar bred. Väg, som
gick genom åker (samme balk kap. 10) skulle vara så bred, att två
vagnar kunde mötas. Sedan talas i samma kapitel om ren, som ligger
genom åkrar och är afsedd för ridande — hon skulle vara så bred, att
två ryttare kunde rida om hvarandra —, äfvensom om en ’gångren’
genom åkern, som var afsedd endast för vandrare.
En motsats till desse enskilde vägar utgöres af hvad man kallade
allmänna-vägar (alle mäns vägar) eller allmänningsvägar. Som sådane
omtalas i lagarne kyrkoväg och tingsväg. Upplandslagen, litet
utförligare, talar på ett ställe om bro (väg) till kyrka, köping eller ting,
på ett annat om broar, som ligga i allmänna-vägar, i kyrkas väg eller
köpings, i tingsväg, karls vägs eller konungs. Östgötalagen
bygdabalken kap. 4) säger: ’nu skall vara tingsväg och tjodväg (folkväg),
karls väg och konungs, tio alnar bred’. Kyrkovägen skulle vara
endast fem alnar bred (kap. 5). Södermannalagen (bygdabalken kap. 24)
fastställer för kyrkovägen en bredd af allenast tre alnar. Helsingelagen
(viþerbobalken kap. 18) talar om att broa väg till kyrka och ting och
rätte allmänne vägar. De skulle hafva en bredd af fem alnar, en
handskrift talar om sju. K. Magnus Erikssons landslag, som i fråga om
vägar eljes följer Upplandslagen, talar (bygningabalken kap. 27) om
’landsväg’ — hvilket uppenbart svarar mot hvad jag tidigare kallat
riksväg — och tingsväg, hvilke båda skulle hafva en bredd af tio
alnar.
I fråga om skyldigheten att anlägga och underhålla vägar hyllade
medeltiden den riktiga uppfattningen, att denna ålåg den, som hade
fördel af vägen. Byns vägar — inom byn och ut till egorna — skulle
naturligtvis anlaggas och hållas i skick af byamännen; ’den som jorden
eger eller vattnet under bron, skall bron vårda’, säger Östgötalagen
(bygdabalken kap. 4). Den som åt sig byggde ett hem inom utmarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
