Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 8. Samfärdsel och resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKEPPENS BYGGNAD. 1015
Andra fartygs-namn förekomma, men som de gälla större fartyg,
hvilka företrädesvis användes för krigiska ändamål, kommer jag att
redogöra för dem i näste del.
Skeppet hade en köl, till hvilken anslöto sig sidorna, som kallades
bord. Dessa utgjorde dock endast den yttre beklädnaden. Från kölen
uppgingo, åt båda sidor, bugtiga trän, hvilka jämte kölen utgjorde
skeppets stomme. Dessa trän kallas i Gotlandslagen rangr, i nutidens
folkspråk ränger, vränger eller vranger. För att sammanhålla stommen
användes bitar d. v. s. bjelkar. Gotlandslagen (kap. 36) talar om ett
köpskepp, som har tretton ’rangr’ och tre ’bitar’, hvilket skepp, efter
hvad sammanhanget visar, var större än en skuta. Hvart skepp hade
stamnar eller stammar (stäfvar). Den främre var under vikingatiden
ofta försedd med ett utsprång i form af ett drakhufvud eller annat
djurhufvud. I den äldre Vestgötalagen (orbotæmal) talas om en
sjöröfvare, som står ’a halsi ok höfpi’, hvilket jag öfversätter med ’i fören’. 1
De svenska kyrkornas målningar från slutet af medeltiden visa bilder
af de skepp, i hvilka Olof den helige färdades till Nordlanden, Erik
den helige till Finland, båda stadde på omvändelsefärd. Deras skepp
hafva mycket ofta i fören en hals och ett hufvud. Man synes vid
återgifvandet af dessa skepp, af hvilka det ena tillhörde vikingarnes
tid, det andra ett icke mycket senare skede, hafva gifvit
skeppsteckningen en viss arkaistisk prägel, sådane prydnader på förstäfven voro
åtminstone icke vanlige under medeltiden. Uttrycket ’a halsi ok höfpþi’
har ock försvunnit i den senare Vestgötalagen.
Öfver vattenytan voro skeppsborden förstärkta med en yttre
plankbeklädnad, som kallades barckholt (år 1508), i nutidens sjömansspråk
berghult.
Att döma efter afbildningarna voro medeltidens skepp korta och
breda, rundade i för och akter. Midten af skeppet, hvars undre del
användes som lastrum, eller kanske endast denne undre del kallades
bunke. Förhöjningen i fören kallades förkastellet (forkastelyndh,
år 1508), förhöjningen i aktern kompaniet (kompenyndh, år 1508).
Denna förhöjda akter blef småningom ett slutet rum, således en kajuta;
en sådan synes förekomma å fig. 838 och 840. 2
Midt i skeppet reste sig masten, äfven kallad segelträt.
Afbildningarna visa masten omsluten af tåg, som från mastens öfre del
gingo ned till relingen. Jag antager, att det är dessa, den s. k. riggen,
som åsyftas med det år 1532 förekommande uttrycket umkordeel.
Masten hade ofta något nedanför toppen ett korg- eller såliknande
bihang, mastkorgen, i hvilken utkiksmannen hade sin plats (jfr fig. 840).
1 Uttrycket har tidigare fått en annan öfversättning, men denna synes mig orimlig;
se t. ex. Beauchets öfversättning s. 170.
2 I handlingar rörande Danzigs sjöfart omtalas kajutan förste gången år 1438.
Hirsch, ofvan anförda arbete s. 264.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
