Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 8. Samfärdsel och resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1016 SKEPPENS UTRUSTNING.
Från toppen svajade en vimpel, hvilken synes åtminstone ibland hafva
bestått af en fast del — jfr fig. 833, der denne del har gestalt af en fisk
—, och en fladdrande del. Större skepp hade till och med tre master,
i hvilket fall de två extra befunno sig i fören och i aktern.
Seglet var i regeln ett råsegel. Detta höjdes och sänktes medels
dragrepet. Att fälla seglet kallades att draga det (år 1508).
Dragrepet till en krafvel, således till ett stort skepp, hvilket företrädesvis
användes för krigsbruk, hade, enligt en urkund af år 1532, en längd
af 34 alnar och en tjocklek af 9 tum. I redogörelsen för detta skepps
byggande 1 talas äfven om ’båda stora sk öten (skoten) till stora seglet,
smitan 2 dertill samt till fockseglet. Huruvida detta hade den
triangulära form, som tillhör nutidens fock, känner jag icke.
Afbildningarna från medeltidens slut visa oss ett råsegel äfven på förmasten
(jfr fig. 840).
Vanliga skepp framdrefvos stundom äfven med åror. En åra
tjenstgjorde ursprungligen som styre och var då fäst vid skeppets
högra sida, från aktern räknadt, d. v. s. på styrbordssidan. Sådana
styråror förekomma icke på de skepp, hvilka ses i afbildningarne från
medeltidens slut; under denna period har styret flyttats till dess
nuvarande plats i skeppets akter. 3
I fören satt ankaret. Det hängde i ett kabeltåg (år 1532), som
firades ut, när ankaret skulle fällas, men vid ankaret var ock fäst oett
bojrep (år 1532), ett tåg eller rep, vid hvars ändc satt en boj; denne,
som flöt på vattenytan, utvisade ankarets läge. I Visby sjörätt (kap.
51) föreskrifves, att när ett skepp kommer i hamn, skall det hafva en
’dobber’ på sitt ankare. Jag antager att dermed menas en boj. I hamn
låg emellertid skeppet ingalunda alltid för ankare: det kunde ock
förtöjas vid stranden eller det på denna bygda bålverket (Visby
stadslag). För sådant ändamål användes landtåg (år 1532), äfven kallade
fäster (Björkölagen, Visby stadslag); ett skepp, som var förtöjdt med
fyra fäster, ansågs ligga säkert (Visby sjörätt kap. 19). Mindre
farkoster, som voro lätta att sätta i rörelse och derför lätt kunde stjälas,
fästes med en kätting (i Gotlandslagen kallad rekendr), som var
försedd med lås och nyckel (kap. 36). Ett skepp, som låg vid stranden,
sattes med denne i förbindelse medels en brygga. Ett skepp, som
låg för ankare, kunde underhålla förbindelsen med land medels sin båt
eller esping. Man var för öfrigt under medeltiden icke så
nogräknande som nu med afseende på ett beqvämt läge för in och- utskepp-
1 Granlund, K. Gustaf I:s registratur 1532 s. 66.
2 I trycket är detta ord (smiton, smitona) felaktigt återgifvet med ’sunton’,
’suntona’.
3 Akterstyret infördes under 1200-talet, enligt Stieda, Die Revaler Zoll-bücher
und Qvittungen s. LXXII.
4 Björkölagen (kap. 13) talar om skepp, som ligga i ’akkiærslæghi’ (ankarsläge)
eller i ’bryggiulæghi’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
