Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 8. Samfärdsel och resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1020 SKEPPARENS ANSVAR.
de sjuke till ett värdshus, förse dem med ljus, lemna en annan man
(matros eller annan) att sköta de sjuke, förse dem med sådan föda,
som brukas ombord. Tillfriskna de, skola de hafva lönen oafkortad,
dö de, skall lönen lemnas åt deras enkor och arfvingar (kap. 21).
Skepparen skall hålla frid bland matroserne. Smädelseord voro belagda
med böter, äfvensom smädande ord, som skepparen yttrade till en
matros. Om en skeppare misshandlade en matros, skulle denne tåligt
fördraga det första slaget, men efter det andra hade han rätt att
försvara sig. Om en sjöman slog skepparcn, skulle han betala 100
skilling eller mista handen (kap. 26). Var skepparen missnöjd med någon
matros, gaf han en antydan derom genom att taga bort bordduken på
matrosens plats (kap. 28).
När skeppet skulle lastas, tillkom det varornas egare att lefverera
dem vid stranden. Der mottogos de af skeppets folk. De tyngre
varorna vindades ombord. För detta arbete skulle besättningen hafva
betalning, hvilken var olika efter varornas beskaffenhet (Visby stadslag
kap. 7).
Under färden kunde vidriga omständigheter inträffa. Man kunde
tvingas att kapa masten, att kasta varor öfver bord, skeppet kunde
förlisa. Med dessa olycksfall sysselsatte sig lagstiftningen i hög
grad.
Om under resan mast och segel förloras genom ren olyckshändelse,
hafva köpmännen, som befraktat skeppet, ingen skyldighet att bidraga
till ersättande af det som gått förloradt. Men måste för nöds skull
masten kapas, äro skeppare och köpmän skyldige att hvar för sig, i
förhållande till skeppets och lastens värde, bidraga (kap. 15 1). Också fick
icke skepparen kapa mast eller ankarkabel utan att för köpmännen
framhålla sina skäl för en sådan åtgärd. Skulle köpmännen icke finna sig
i en sådan åtgärd, eger dock skepparen rätt att vidtaga henne, men han
skall då, när han kommer i land, jämte två andre med ed styrka att
han handlat af nödtvång (kap. 42). Det kunde ock inträffa, att man,
för att rädda skeppet, måste kasta varor öfver bord. Funnos varornas
egare ombord, skulle desse tillfrågas om deras mening, hvilken dock
icke gällde mycket, ty äfven om fraktmännen’ sade nej, lättades skeppet,
såvida två eller tre af skeppmännen instämde med skepparen. För det,
som kastades öfver bord, skulle egaren erhålla ersättning efter de pris,
som gällde i destinationsorten, och denna ersättning åstadkoms genom
uttaxering på skepparen (som hade att betala på grund af skeppets
värde 2) och af varornas egare. Om någon i sin kista förde penningar,
1 De kapitel, som i detta stycke anföras, återfinnas i Visby sjörätt.
2 Som motvigt till en benägenhet hos skepparen att sätta för lågt värde på
skeppet, tillkom stadgandet, att köpmännen, som hade med lasten att göra,
kunde, om de så ville, köpa skeppet till det pris, som skepparen hade
uppgifvit (kap. 14).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
