Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 8. Samfärdsel och resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1022 SJÖRESANS VÅDOR.
så mycket som de utom den aftalade frakten mottagna varorna voro
värda.
Vid öfvergången till medeltiden voro Nordborne skicklige och
modige sjömän; sagornas uppgifter, färdernas utsträckning äfven öfver
aflägsna och vida haf vittna derom. Man kan icke annat än förvånas,
när man ser, hvilken olika karaktär medeltidens sjöväsende hade. Mot
vikingatidens skepp, representerade af Gokstadsskeppet, bilda medeltidens
korta och framtill rundade skepp en stor kontrast. Under medeltiden
fruktade man för resor öfver vidare vatten. När biskop Bengt i
Linköping, k. Magnus ladulås’ broder, den 14 juli 1287 skulle resa öfver
till Gotland, hvilket hörde till hans stift, skref han på förhand sitt
testamente; han hade helt visst ett skepp af yppersta beskaffenhet, men
det oaktadt ansåg han en resa från Slätbaken till Gotland vara förenad
med synnerlig våda.
Vinterresor på sjön voro naturligtvis förenade med faror. Huru
mycket man fruktade dem, visar sig bäst deraf, att man till sist kom
derhän, att man försökte med lag bestämma de gränstider, inom hvilka
sjöfärder voro tillåtna. Vid en hansedag år 1391 föreslogs en
förordning, att ingen fick segla ut från en hamn mellan den hel. Martins
dag, den 11 november, och kyndelsmessan, den 2 februari. Undantag
skulle göras endast för skepp, som voro lastade med lifsmedel. Dessa
två gränsdagar blefvo småningom ganska allmänt antagne. Det synes
dock, som om sjöfarten i allmänhet började senare och slutade tidigare. 1
Å andra sidan finnas antydningar om sjöfärder äfven under vintern. I
första början af 1200-talet förordnas om ved till en fyrbåk, som
Lybeckarne ville inrätta vid Falsterbo; denne skulle naturligtvis vara till
tjenst för dem, som seglade under den mörka årstiden (DS nr 828).
År 1306 upprättades en fyrbåk på en liten ö vid Pommerns kust; han
skulle hållas tänd från den 8 september till den 1 maj. Fyrbåkarne
torde den tiden hafva bestått af bål, som brunno å en högt belägen,
vidt synlig plats. En sådan båk kräfde mycket ved, men
skogstillgången var under medeltiden större än nu.
Att sjöresorna stundom varit mycket besvärliga, är visst. De
historiska berättelserna och urkunderne tala ofta om hindrande vindar
och om skeppsbrott. Jag nöjer mig här med att anföra en reseskildring
från början af 1500-talet, från en man vid namn Severin Buth sänd till
riksföreståndaren hr Svante Nilsson; 2 den är daterad den 17 november,
året är ej uppgifvet. »Vi fingo nordvestväder dagen näst efter alla
själars dag alltså den 3 november — och då lofvade vi strax ut till sjös
— hvarifrån resan gick, nämnes icke — och alla skeppen med, och
1 Jfr Stieda, anf. arb. s. XCIv f.
2 Tryckt i Grönblad, Nya källor till Finlands medeltidshistoria s. 383. Brefvet
hänföres af Grönblad till år 1508.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
