Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 HERTIGDÖMET.
af brist på urkunder. Men att konungen tillerkände hertig Valdemar
rätt att styra sitt land, dock under konungens öfverhöghet, framgår af
det å föregående sida anm. 2 anförda brefvet. Under den tid, då Finland
lydde direkt under konungen, 1291—1302, hade hans fogde derstädes
gifvit tillstånd till vissa nyodlingar i Tavastlands skogar. Tillståndet
hade upphäfts af prefekten hr Nils Andersson och bönderne hade
deröfver genom ombud anfört klagomål hos konungen. Denne afgjorde
icke saken på egen hand, utan rådgjorde med hertig Valdemar,
framhållande fördelen af att hans, d. v. s. hertigens, land odlades i stället
för att ligga öde, och då hertigen godkände denna uppfattning,
befallte konungen prefekten att lemna bönderne i ro. I de klagomål,
som 1304 framställdes mot hertigarne, är det en punkt, som kan anses
gälla de normala förhållandena, nämligen att hertigarne trotsat
konungens förbud att under hungerstid utföra lifsmedel: de förordningar, som
konungen utfärdade för hela riket, måste således — hvilket ju var helt
naturligt — iakttagas af hertigarne inom deras län. De öfriga
klagomålen gällde dels upproriska åtgärder, såsom väpnade genomtåg af
konungens område i förening med rikets fiender samt misshandling af
en konungens tjenare, som satt sig emot hertigarnes vilja, dels sådant,
som rimligtvis ej bort föranleda något klagomål, nämligen hertigarnes
mäns öfverlägsenhet i ridderliga öfningar 1.
Den makt, som tillkom hertigen af Finland inom hans område,
tillkom Sveahertigen Magnus och Sveahertigen Erik i deras område,
Södermanland 2 — samma rätt, som tillhörde hvarje innehafvare af ett
större län. Men Sveahertigen hade ännu något mera i sin ställning,
liksom han ock för dennas upprätthållande hade särskilda förmoner.
Om förmonerna finnas enstaka antydningar. K. Birger och k.
Erik lemnade år 1303 åt tre personer, erkebiskopen, domprosten i
Uppsala och Upplandslagmannen. uppdrag att slita en tvist, som hade
yppat sig rörande deras gods, gårdar och besittningar (bona, predia,
possessiones); inom Uppland, nämligen om hvad som tillhörde kronan
och hvad hertigdömet (ducatus). Man har antagit, 3 att vi i detta fall
hafva att tänka på konungens och hertigens enskilda egendom, men
detta är, då orden krona och hertigdöme användas, otänkbart. Dessa
uttryck kunna icke förklaras på annat sätt, än att en del af de
kronogods, hvilkas inkomster af gammalt tillföllo konungen, voro anslagna åt
Sveahertigen. Det torde vara denna ekonomiska förmon, som åsyftas
af Olaus Petri, när han säger, att k. Magnus fick utöfver Söderman-
1 Rydberg, Sverges traktater del 2, s. 308.
2 Om k. Eriks besittning af Nyköpings län jfr t. ex. Rydberg, del 1, s. 320.
3 C. Th. Järta, Anmärkningar rörande striden mellan honungamakt och furstevälde
i Sverige, särdeles hvad angår utöfningen af de s. k. jura regalia inom
hertigdömena (i k. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens Handlingar del 18).
Som motsvarighet till delningen af godsen mellan konungsdömet och
hertigdömet må anföras Gotländingarnes förpligtelse att årligen erlägga 60 mark
silfver, af hvilka Sveakonungen fick 40 och jarlen 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
