Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIGDÖMET. 33
land ’annat mer som han begärde’. För att bereda kongligheten större
heder var det i Östgötalagen bestämdt, att om en konungens man blef’
dräpt eller sårad, skulle utöfver de vanliga böterna lemnas något, som
kallades pukkabot och som tillföll konungen. En sådan, dock lägre
(lika stor, som den biskopen fick), tillerkänner samma lag i liknande
fall åt hertigen.
Om skyldigheterna äro deremot urkunderna tysta. Att
Sveahcrtigen deltog i konungens råd och dermed i rikets styrelse framgår
dock af antydningar, såsom när det år 1299 heter, att en k. Birgers
skrifvelse var beseglad af honom, hans käre broder hertig Erik och
alle hans rådgifvare (DS nr 1276) — hertigen intog således en
ställning mellan konungen och rådet. Vi kunna icke utröna, om någon
särskild del af regeringsärendena var öfverlåten åt hertigen —
konungen hade för sådana ändamål drottsete och marsk sig till bistånd och
ställföreträdare — men hertigen intog tydligen en vigtig ställning i sam-
fundet, inom hvilket det personliga elementet ännu betydde mycket mera
än embetsväsendet, och torde han ofta kunnat uppträda i konungens ställe
för att utföra regeringshandlingar. Också talas det i Upplandslagen
(tingmålabalken kap. 13) om att hänskjuta sin sak under konungen
eller hertigen. Denna lag tillkom just under den korta tid, som
hertigväsendet fanns i Sverige, och vi äro derför berättigade att vid detta
uttryck fästa synnerlig vigt. Uttrycket medgifver icke att anse detta
vad skola förekomma endast i de fall, då konungen gifvit hertigen
något särskildt förordnande, utan torde vadet till honom hafva berott
på den myndighet, som ansågs tillhöra hans upphöjda ställning.
Sveahertigens ställning 1 måste hafva varit densamma, som hans
föregångare jarlens, h. Magnus och h. Erik voro faderns och
farfaderns efterträdare. Jarlen var konungens högra hand, mellan hans
embetsåligganden och konungens fanns svårligen någon bestämd gräns
uppdragen. Allt gick väl, så snart jarlen eller hertigen arbetade till förmon
för konungamaktens bästa, men om hertigen sökte att fullfölja egna
intressen, var hans myndighet ytterst farlig. Jarlens maktställning var
naturlig och nödig, ty under jarlatiden fanns ej någon reglerad
fördelning af göromålen, konungen hade icke någre embetsmän, åt hvilke
han, på grund af deras platser, kunde öfverlåta det ena eller det andra
af sina göromål. Hertigväldet var ej nödigt, ty på dettas tid funnos
drottsete och marsk, det var tillkommet af rent dynastiska skäl, för att
höja en ny konungaätt öfver de andra ätterna, men det innebar stora
vådor för konungamakten. 2
1 Att märka äro uttrycken i ett bref af 16 april 1275 (DS nr 592), i hvilket
Östgötalagmannen talar om ’min herre k. Valdemar’, ’min herre hertig Magnus’, och
’hr biskopen i Linköping’. Att han kallar hertigen, som icke hade Östergötland
i län, ’min herre’, visar att denne i sin myndighet hade något hela riket
omfattande, något af konglig myndighet.
2 Om jarlen och ledungen jfr kapitlets slut.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 2. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
