Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 SVENSKT UTLAND.
ett rike ligger dock före medeltidens början, äfven när vi förlägga
denna till 1000-talets första år, och vi behöfva derföre ej här
sysselsätta oss med denna fråga. Jag vill allenast påminna derom, att ordet
Svecia i medeltidens handlingar användes för att beteckna dels hela
landet, dels en del deraf, att i den fornnordiska litteraturen Gautland
och Svétpjód beteckna olika delar af landet, men att Svéaveldi,
Sveaväldet, betecknar hela landet. Jämförelsen mellan orden Svitjod och
Sveavälde, i hvilka båda folknamnet Svéar, Svear, ingår, kan svårligen
leda till annat än en stadfästelse af de fornnordiska sagornas uppgifter.
Faktiskt är, att vid medeltidens början fanns ett svenskt
konungarike, som omfattade många olika landsdelar, att skilnaden mellan dessa
delar var ganska stor, att befolkningen inom hvar del höll på sin
sjelfständighet. Det är ock faktiskt, att detta sjelfständighetsbegär hos de
olika landskapen var så starkt, att dess minnen ännu ej alldeles
förbleknat: jag har hört en uppländing kalla inbyggare från andra landskap
för utländingar.
Grunden till denna sjelfständighetskänsla gömmer sig i den
aflägsnare forntidens töcken. Vi måste söka honom i den ursprungliga
bosättningen inom olika områden, inom hvilka man småningom, under
odlingens fortgång, bredde ut sig så, att man inkräktade på de bygden
omgifvande gränsmarkerna, till dess man mera allmänt, icke endast vid de
få stora farlederna, som förde från det ena områdoet till det andra,
började komma i beröring med grannarne. Vid sådant möte var hvardera
parten fylld af sin hem- och stamkänsla och deraf framkallades
stridigheter. ÅÄn i dag säger man, att mellan grannar d. v. s. inbyggare af
grannområden är vänskapen sämst.
Två fakta förtjena att framhållas, för att visa styrkan af
landskapens sjelfständighetskänsla.
I Vestgötalagen uppenbarar sig denna känsla synnerligen starkt. 1
I tjufvabalken t. ex. (I kap. 12) heter det: »köpas vid en i vårt land
och en annan från andra sidan Kägglan eller från Danmark.» I balken
om mandråp heter det (kap. 5):
dräper någon en svensk [d. v. s. uppsvensk] man eller småländsk,
innankonungsrikes man, ej vestgötsk, böte 13 mark 8 örtugar, men ingen ättbot;
dräper någon en dansk man eller norrän [norsk], böte 9 mark;
dräper någon en utländsk man, må han ej fly frid och sitt land och i
ätt hans;
varder Söderman [tysk] eller engelsk man dräpt, då skall bötas 4 mark åt
den, som saken söker, och 2 mark åt kungen.
Här förekommer således en bestämd gradskilnad: Vestgöte — svensk
man, som icke var Vestgöte — Dansk eller Norrman — Tysk eller
Engelsman.
1 Att lagen i detta afsende är ett troget uttryck af folkkänslan, röjes bland annat
af den inskrift, som förekommer på en vestgötisk kyrkklocka: Gud hjelpe alle
Vestgötar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
