Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 LAND UTAN ENSKILD EGARE.
landslag utsträcktes denne rätt till Sveabygdernas allmänningar. Just
på den tid, vid hvilken jag afslutar min framställning af den svenska
medeltidens kultur, tog k. Gustaf ännu ett steg i den redan beträdda
riktningen. Han kallar allmänningarna konungens och kronans i en
skrifvelse af år 1535, i hvilken han ’af synnerlig gunst och nåd’ tillät
menige män i Vermland att bruka de allmänningar, som de af
hedenhös innehaft. 1
K. Gustaf införde äfven vatten- och bergregalet. Af det förra
finnes under den föregående tiden intet annat spår än konungstredingen,
den sedermera s. k. kungsådran, den del af ett farbart vatten, som ej
fick, till men för samfärdseln, täppas med byggnader för strandegarnes
fisken. Redan Vestgötalagen, i den tidigare redaktionen, säger i
qvarnbalken, att i allmänningens vatten skall en treding lös fara af vattnet.
Med ’allmänningsvatten’ kan svårligen förstås annat än sådant vatten,
som lämpade sig till allmän farled. Först i början af 1400-talet
kallades den för samfärdseln reserverade strömfåran konungstreding.
Namnet synes vara lånadt från konungstreding såsom namn för
konungens andel i skogsallmänningen, till hvilken konungen likvist hade
en helt annan rätt än till strömfåran, för hvilken i öfrigt
benämningarna vexla: konungsvattnet (1422), konungsledet i strömmen (1424),
konungsådran (1442).
I Danmark voro förhållandena något skiljaktiga, om än skilnaden
icke är så stor, som man velat påstå; uppfattningen att Danmarks
konung hade egorätt till all jord i sitt rike är nu utmönstrad såsom
oriktig och dessutom orimlig. 2
I Danmark, äfven i den del deraf, som nu hör till Sverige,
uttalades ganska tidigt den grundsatsen, att konungen eger allt som ligger
öde, en grundsats, som äfven formulerades så: det som ej var enskild
egendom tillhörde konungen såsom representant för det hela, för riket.
Inom den skånska lagens område omtalas betydliga allmänningar, som
voro konungens, ehuru han å flere af dem tillät de kringboende
brukningsrätt. Äfven öfver vattnen hade den danske konungen större rätt
än den svenske: den för samfärdseln undantagne strö:nmen var
konungens och kallades konungsån, men hans eganderätt gick ännu längre.
Så säges det t. ex. i Slesvigs äldsta stadsrätt uttryckligen, att konungen
eger hela Sliviken. Konungen tillvällade sig till och med besittningen
af Öresund, så att han kunde i detta efter omständigheterna förbjuda
eller tillåta fiske. Det var detta anspråk på cganderätt till sundet, som
gaf upphof till Öresundstullen.
1 K. Magni landslag talar om konungens parker, i hvilka ingen annan än han
hade rätt att jaga. Uttrycket, lånadt från utlandet, synes hafva gifvit
anledning till misstydning; åtminstone har man funnit sig föranlåten att i k.
Kristofers landslag göra det förklarade tillägget: »konungsparker äro konungens
enskilda egor, såsom Uppsala öd och annat dylikt.»
2 Jfr Steenstrup, Studier, s. 325 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
