Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKOR UTOM LAGEN. DANAARF. 47
Äfven i Norge ansågs konungen besitta det land, som låg öde,
som ej hade någon egare.
Det funnos i landet menniskor, som icke hade förmonen att lyda
under någon af landets lagar, att höra till någon af landets ätter. De
voro isolerade och i sig rättslösa; de lydde liksom ödemarkerna direkte
under konungen. 1
Detta förhållande uttalar sig i grundsatsen att konungen eger
danarf.
Under 1400-talet, då man bekämpade konungens försök att draga
utländingar in i det svenska rådet, anförde man mot hans påstående,
att när rikena voro förenade, Danskar och Norrmän ej kunde i Sverige
betraktas som utländingar, bland annat, att utländske mäns arf kallas
i lagboken Danarf, ’således äro danske män i Sverige utländske män’.
Ördets tolkning är gripen ur luften, hvilket tydligen framgår deraf att
äfven Danmarks konung hade rätt till danarf, hvarmed i detta fall
ingalunda menas rätt till arf efter Danskar. Ördet betyder efter de
svenska lagarne arf efter utländing. Det måste, i dess olika former,
danaarver och danærarver (på isländska ddánararfr, dáånarfé, jfr
dänardagr, dödsdag) härledas antingen från ett ord, som betyder död, afliden
(danarf, således arf efter aflidne) eller från ett ord, som betyder död,
dödsfall (således arf, som uppkommer vid dödsfall). Mellan ordets
verkliga betydelse och dess tekniska finnes således en vid skilnad,
hvilken för närvarande icke kan förklaras. Om ej efter en i Sverige
afliden utländing rätt arfvinge infann sig inom året, öfvertog konungen
arfvet. Denne rätt utsträcktes äfven till arfvet efter de inrikes män,
som aflidit utan att lemna efter sig kände arfvingar. I Vestgötalagen
heter det helt enkelt: »dör en man, nå ej hans arfvar, då är konungen
hans arfve» Upplandslagen föreskrifver, att arfvet skulle för den dödes
själs skuld delas mellan kyrkor och kloster. Landslagen låter konungen
få den ena hälften, andliga stiftelser den andra. Var den döde en
prestman trädde biskopen in i konungens rätt. Det utsäges visserligen
icke i lagarne, men måste dock tagas för gifvet, att den, som inga
arfvingar hade, egde rätt att under lifstiden genom testamente förfoga
öfver sin egendom.
Med rätten till danarf, står i närmaste sammanhang konungens rätt
till vrak, d. v. s. till sådant, hvars egare var okänd.
Konungen tillerkändes rätt att genom en särskild handling taga
den, som stod utom de svenska lagarne, i sitt hägn och dermed gifva
honom ersättning för hans afsaknad af rättslig tillvara. Genom denna
konungens rätt att visa nåd och gifva privilegier kunde han i viss mon
1 När det i PBirger jarls privilegiebref för Lybeck af år 1250 eller 1251 heter att
de främmande köpmännen skulle betraktas såsom Svenskar, betyder detta i
främsta rummet att de skola inför svensk lag behandlas på samma sätt som
Svenskar. I Sveriges städer blefvo de snart fullständigt svenske medborgare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
