Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGEN OCH PÅFVEN. 49
medborgarrätt. Jag har redan antydt de föreskrifter, som visa, att
svensk man, hvilken icke var Vestgöte, ej af Vestgötalagen åtnjöt samma
förmon, som tillkom Vestgötarne, samt att män från andra riken hade
ännu mindre rätt. Just i sammanhang med dessa föreskrifter heter det
(af mandrapi kap. 5): »dräper någon en utländsk prest, böte så mycket
för honom som för en inländsk man (en Vestgöte); prest skall i
bondelagen vara.»
Genom sitt kall och genom kyrkans herravälde öfver förhållandena
fick presten onckligen mera än bondens rätt, ty för våld mot den
andlige kunde kyrkan pålägga straff, för hvilka man i allmänhet hyste
stor fruktan. I följd af det i kyrkan införda hicrarkiska systemet,
som hade sin spets i den helige fadern i Rom, hvilken alla måste lyda,
hade presterne cn dubbel medborgarerätt, såväl den verldsliga i landet
der de bodde som den kyrkliga, och de kunde i kraft af den senare
bilda en stat i staten, sökande af denne vinna förmoner och rättigheter
och på samma gång på denne utöfvande ett genomgripande inflytande.
Genom biskopar, erkebiskopar och primater stod den svenska kyrkan
i direkt förbindelse med den påfliga kurian och mottog af henne
befallningar, men det befanns stundom nödigt för påfvarne att, till förmon
för kyrkans män, vända sig till det verldsliga elementet i landet, och
då var det till konungen eller hans ställföreträdare man skref, med
uppmaning att han skulle vidtaga erforderliga åtgärder. Då Gregorius
VII ville knyta den svenska kyrkan fast vid den romerska och af sådan
anledning ville upprätta regelbundna förbindelser, nöjde han sig ej
med att derom tillskrifva de svenske biskoparne, utan han vände sig
till konungarne Inge och Hallsten med uppmaning, att de skulle flitigt
sända sine prester till Rom, för att der hemta lärdom om den heliga
romerska kyrkans sed och i hemlandet utbreda denne. Innocentius II
ålägger år 1133 Sveriges konung att visa erkebiskopen af Hamburg
ödmjuk lydnad samt att efter den förmåga Gud honom gifvit förmå
sitt lands biskopar att lyda den, som påfven då ville hafva till den
nordiska kyrkans hufvud. Anastasius IV uppmanar år 1154 k. Sverker
och alle Sveriges förnämste att troget iakttaga de stadgar, som för den
svenska kyrkan hade utfärdats af biskop Nicolaus af Alba. Alexander
III inskärper kyrkans stadganden hos sin käraste son i Christus, Svears
och Götars lysande konung, Knut, hos sine vördade bröder biskoparne
samt hos sina älskade barn, den ädle jarlen, hela presterskapet och
folket. Innocentius III klagar år 1206 öfver det öfvervåld, som den
svenska kyrkan led, och skrifver till konungen: »då de, som störa
kyrkans frihet, böra tuktas ej så mycket med det andliga, som med det
materiela svärdet, bedja, förmana och uppmana vi i Herren eders
kongliga herrlighet (serenitas) att med den makt, som blifvit dig gifven,
tvinga dem, som sådant drista, att afstå från dylika tilltag» K. Sverker
Hildebrand, Sveriges Medeltid 2. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
