Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 RÅDET.
eller gå hans ärenden. De nya förhållandena bröto detta
betraktelsesätt. Konungamakten höjdes, såsom redan blifvit framhållet, genom
utvecklingen af de nya stånd, som de öfverväldigande inflytelserna
utifrån framkallade, och för den, som ville behålla sin framstående
ställning i samhället föll det sig derföre helt naturligt att, med
lämpande efter de nya förhållandena, närma sig till den växande makten.
Konungen måste i främsta rummet, i följd af de nya pligter, som de
elementcen, han måste tillegna sig utlandets sed. De store i landet
funno snart, att tillegnandet af detta nya gaf makt och lans: med
tillbakasättande af allmogen och hans kraf skapade de sig en ställning
efter curopeiskt mönster. Redan under 1200-talets andra decennium
börja landets store antaga sköldemärken och dermed var en adel bildad,
bestående af idel stora ätter. De äldsta svenska sigillen med adliga
vapen hänga under ett bref af år 1219. Få år derefter skrefs en
urkund, i hvilken konungens rådgifvare omtalas; den formela titeln tillåter
ej gerna något annat antagande än det, att titeln betecknade en särskild
värdighet, grundad på ett särskildt förtroende.
Vår fattigdom på urkunder manar i detta fall till försigtighet. Till
år 1219 kunna vi leda tillbaka den ena nyheten, till midten af det
följande årtiondet den andra. Så långt kunna vi med trygghet gå, men
intet förvissar oss om, att ej det ena såväl som det andra haft sin
upprinnelse något tidigare. I Norge omtalas rådet år 1230, i Danmark år
1268, men intet hindrar, att äfven i dessa två land konungen haft
formligen utnämnde rådgifvare tidigare, ehuru detta af tillfälliga
omständigheter ej blifvit omtaladt. Hvad Sverige beträffar, synes det mig icke
osannolikt, att vi för att komma till rådets ursprung måste gå något
bortom tiden för det äldsta dokumentet, i hvilket konungens rådgifvare
omtalas, emedan detta dokument skrefs under en minderårighetsperiod
och det väl är att antaga, att den nya värdigheten blifvit införd af en
myndig konung, som derigenom allenast gaf formel gestalt åt ett
förhållande, som helt naturligt framgick ur de nya förhållandena: konungen,
som skulle styra de många under hans spira förenade landen, behöfde
hafva sammanslutning af de myndigaste inom hvar landsdel. De
omyndighetsperioder, som inträffade under den första tid, till hvilken vi med
trygghet kunna spåra rådets framträdande, k. Johans och k. Erik läspes,
hafva helt visst utöfvat ett starkt inflytande på institutionens utveckling:
det var landets store, ledde af erkebiskopen och jarlen, som i konungens
namn regerade.
Men en svala gör ingen sommar, och man har icke varit benägen
att fästa mycken vigt vid omnämnandet af de tre rådsherrarne från k.
Erik läspes barndom, emedan under en så lång följande period
urkunderna ej uppvisa denna titel eller tala om rådet. Tystnaden i detta
afseende upphör först på 1280-talet eller något tidigare: vi kunna icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
