Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 RÅDET.
målsmän. Den tiden, då man ville förfäkta andra intressen än
konungens, låg det nära till hands att anse och kalla sig rikets råd i
stället för konungens. Men äfven i detta afseende är skilnaden
uteslutande historisk, ej i minsta grad af statsrättslig natur.
Vi kunna nu riktigt klart skönja, huru grundligt den börjande
medeltidens utveckling i aristokratisk riktning gjorde om intet allmogens
ursprungliga frihet. Jag har redan talat om lagmännen såsom allmogens
målsmän gentemot konungen, om budet i Vestgötalagen, att lagman
skall vara bondeson. Det var emellertid naturligt, att folket gaf den
högsta myndigheten inom sitt land åt en medlem af de stora ätterna,
och man upphörde icke dermed, när dessa ätter hade skaffat sig en ny
position efter utländskt medeltidsmönster. Den inom lagsagan prisade
lagman Eskil var mera storman än bonde och på k. Magnus ladulås’
tid se vi lagmän i konungens råd.
Införandet af det adliga frälset gjorde ännu en och en mycket
djupgående förändring i lagmannens ställning till allmogen. Det var
nu ej längre allenast bönder i lagsagan med en och annan storättad
man, utan spridt öfver landsbygden fanns ett annat stånd, hvars
intressen i viss mon voro andra än böndernes. Landslagen förordnar
rörande val af lagman, att biskopen utlyser lagting, att på detta
menigheten väljer sex hofmän (frälsemän) och sex bönder, hvilke tolf jämte
två prestmän, som kommit i biskopens följe, sätta på förslag tre inom
lagsagan bosatte män, bland hvilke konungen väljer en.
Att konungen ej längre hade endast tillfällige rådgifvare, utan
hade personer, som voro dertill utsedde, var af stor betydelse för det
allmänna. Att desse valdes bland rikets förnämligaste män innebar en
borgen derför, att rådet skulle verka i den nya tidens anda.
Rådsinstitutionen måste i väsentlig mon hafva framkallats af konungens
begär att ega i landets olika delar män, som hvar på sin ort kunde
främja hans planer. Desse män voro naturligtvis å sin sida i tillfälle
att meddela konungen sin landsändes behof och önskningar. Rådet
blef sålunda i viss mon en representation för landets olika delar; som
desse delar numera utgjorde ett helt under konungen, så utgjorde och
rådet ett helt kring konungen. Hela institutionen svarade således
fullkomligt mot de nyvaknade sträfvandena att låta söndringen mellan de
många landen alltmera försvinna för riksenheten. Men om rådets
medlemmar sålunda representerade olika landsdelar, så var helt visst denna
representation icke på ett systematiskt sätt genomförd: en lagsaga var
säkert talrikare representerad än en annan, kanske någon del af landet
alldeles saknade representant i rådet. Man har trott sig om en reglerad
representation af lagsagorna i rådet finna ett intyg i k. Magni
föreskrift af år 1344, rörande rikstyrelsen under hans vistelse i Norge: enligt
denne stadge, har man sagt, ’skulle finnas tre rådsherrar i hvar lagsaga.’
I denne stadge heter det: ’vår embetsman och tre af vårt råd i lag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
