Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 KONUNGEN UPPRÄTTHÅLLER FRIDEN.
Konungens främsta uppgift var att upprätthålla frid och ordning.
Under medeltiden var det sed, att den, som skref ett bref, namngaf
sig redan i dess början, och brefvet inleddes med en välgångsönskan
till alla, som kunde komma i tillfälle att läsa eller höra skrifvelsen.
Det vanliga formuläret i de latinska brefven innehåller uttrycket
salutem, med ett underförstådt verb, som öfversatt på svenska skulle lyda
tillönskar’; uttycket är ibland fullständigare: salutem in domino
sempiternam. Hertig Bengt tillönskar dem, som se ett hans år 1282 utfärdade
bref, ’den salus, hvilken sanne kristne åstunda.’ I bref affattade på
svenska har vanligen verbet och dess objekt sammansmält till ordet
helsar d. v. s. önskar helsa, hvarvid med helsa menas vida mera än
det kroppsliga välbefinnande, som ordet nu innebär; fullständigare heter
det: ’helsar jag everdligen med vår Herre’, hvilket utgör en ordagrann
öfversättning af den förra af de längre latinska fraserna. Men i de
tidigaste till vår tid bevarade bref af medeltidens konungar förekommer
ofta ett tillägg, i det konungen utom den eviga helsan tillönskar sina
undersåtar frid eller god frid. K. Knut Eriksson begagnar en gång
(DS nr 68) uttrycket konglig frid, d. v. s. den frid, som konungen
var skyldig att upprätthålla i landet.
Det finnes ock otaliga vittnesbörd derom, att konungen höll sig
för ögonen denna pligt att upprätthålla ordning och fred i landet.
Några exempel förtjena att här anföras. Den nyss nämnde k. Knut
säger: ’det är tillbörligt att med konglig klokhet sörja för allas bästa’
(DS nr 63) — vi äro skyldige att egna alla åt vår regering anförtrodda
skydd och vård’ (DS nr 67). K. Sverker säger konungens uppgift vara
att ’styrka rikets ställning i all frid’ (DS nr 102). K. Magnus ladulås
säger: ’det höfves oss att såväl sjelfve, som genom dem, hvilka äro
omkring oss, bereda våra undersåtar frid och lugn (DS nr 736) — ’af
det våld, Gud har oss i skipat, hör oss till att hugsa och stadga det
som är Guds heder och rikets inbyggares tarf (DS nr 799). När k.
Magnus Eriksson år 1335 uttalar sin bedröfvelse öfver de onda
sedvänjor, som hade uppvuxit under hans barndom, och sitt beslut att
stäfja dem, framhåller han som sitt främsta syfte, att all Sveriges
allmoge —- hela det svenska folket — skall hafva frid för sig och allt
sitt, så god som när friden var bäst i våre förfäders dagar (DS nr
3175). Också heter det i den ed, som, efter landslagen, konungen vid
sitt regeringstillträde skulle svärja sitt folk: att styrka, älska och vårda
rättvisa och sanning, med rätt och konungsligt välde nedtrycka all
vrångvisa, osanning och orätt. Detta är det första, som han åtog sig i sin
ed, näst eftor den kristnes pligt att älska Gud och den holiga kyrkan.
I hufvudsak hade således kristendomens och medeltidsväsendets
införande icke vållat någon förändring i konungens ställning.
Tolfhundratalets häfdatecknare ledde Sveafolkets tidigaste minnen tillbaka
till den från myternas verld lånade Odin, om hvilken det heter, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
