Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSVAR MOT YTTRE FIENDER. 65
han af undersåtarne erhöll skatt, för att han skulle värna landet för
ofrid och offra för god årsväxt. Offren hade visserligen sedan dess
försvunnit, men konungens pligt stod qvar att med faderlig omsorg sörja
för rikets bästa. Öfferskyldigheten ersattes af hans pligt att omhulda
kyrkan och derigenom främja de sinas andliga och timliga väl.
För att friden skulle hållas vid makt måste konungen sörja för
att landet ej hemsöktes af yttre fiender.
Till den mera krigiska sed, som den begynnande medeltiden ärfde
från den hedna tiden, hörde täta härfärder, hvilka ingalunda alltid gingo
ut på att skydda landet för infall, utan tvärtom stundom hade till syfte
anfall å andra: man kunde dock alltid skylla derpå, att den granne,
hvars makt försvagats genom ett tidigare anfall, ej kunde för framtiden
bereda så stora faror som den, hvilken i lugn och ro fått samla krafter.
Uppbud till försvar berodde på fiendeanfall och det är sjelfklart,
att kriget räckte så länge fienden höll sig i fältet. Ledingen d. v. s.
krigstjenst till sjös, afsedd för krig i främmande land, omtalas ännu
i Upplandslagen, hvarest det (konungsbalken kap. 10) heter, att
konungen bjuder ut lid och ledung, att han antingen sjelf drager med
eller sänder ut hären under en annan förare samt att konungen sjelf
bestämmer, huru länge han vill vara ute med sitt folk. Att på sådant
sätt företaga härfärd med konungen ingick så helt i den gamla tidens
sed, att stadgandena härom ej behöfde någon motivering. Konungen
var i detta hänseende alldeles obunden af hämmande stadgar, han kunde
bjuda ut leding hvilket år han ville och för huru lång tid han
behagade. För att folket ej skulle härigenom öfver höfvan betungas
fanns ingen annan garanti än konungens egen klokhet, som icke tillät
honom att begära för mycket, samt omöjligheten för honom att när
som helst hafva tillfälle till en dylik krigföring. Under medeltiden
utbildade sig sederne i annan riktning; såväl konung som folk hade
så mycket annat att tänka på och sträfva för, att härfärderna blefvo
allt sällsyntare och till sist upphörde, så snart ej nöden kräfde dem.
Efter medeltidens första skede kunde det ej hända, att folket till
konungen stälde en uppmaning att begifva sig ut på härfärd, såsom Snorre
Sturlesson låter Upplandsallmogen göra under dennes tvist med Olof
skötkonung.
En härfärd omtalas för k. Anunds regering, då han jämte svågern
k. Olof Haraldsson hade flottan ute för att bekämpa den mäktige k.
Knut af Danmark och England. Genom klokt begagnande af
förhållandena vanns slaget vid Helgaåns mynning. Då k. Anund äfven
derefter ville hålla hären samlad, började Svenskarne knota. Konungen
lyssnade till deras framställningar och gaf hemlof.
Under 1100- och 1200-talet företogos härfärder från Sverige i syfte
att från hedningarne rycka besittningen af Finland samt att betrygga
denna besittning mot de orolige Ryssarnes anfall eller eröfringslystnad.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 2. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
