Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 HÄRFÄRD TILL LANDAMÄRET.
Sådant syfte hade ock k. Magni Erikssons två ryska fälttåg, om än
till deras framkallande äfven bidrog det fromma begäret att kämpa
mot de otrogne. I öfrigt fördes under medeltiden inga andra örlig
än de som rikets säkerhet fordrade.
I Danmark fann man det lämpligt att med lagbud inskränka
konungens rätt att utbjuda leding. Den var mot 1200-talets slut
inskränkt till hvart fjerde år och hvar gång till sexton veckor. 1
Jag har redan i förste delen framhållit, huruledes det blef sed att
uppbära afgiften för leding äfven de år, då sådan icke utgick.
Konungens inkomster ökades derigenom, men detta var ingalunda obilligt,
då hans utgifter växte, icke minst för krigens förande. Det ålåg honom
att sörja för rikets försvar, och kunde ej detta åstadkommas medels
frälsemannaskarorna, uppbud af allmogen samt de trupper, som de
större städerne frivilligt lemnade, fick han anskaffa och besolda
legotrupper i erforderligt antal. Så mycket mera var detta nödigt, som
den grundsatsen utbildade sig under medeltiden, att
krigstjenstskyldigheten upphörde vid rikets gräns. Genom lagmännen lofvade Sveriges
män att vara den nyvalde konungen hulde och trogne tjenstemän,
särskildt med härfärd till landamäret, att med honom värja land och
rike. Kräfde en klok krigsföring, att man ryckte in i fiendens land,
hvilket stundom skedde under de många fejderna med Danmark,
tarfvades en särskild öfverenskommelse. Så noga höll man i detta
afseende på landamäret, att den svenske hären ej ansågs skyldig att
rycka in i Skåne under den korta tid, då detta landskap lydde under
Sveriges konung. 2
Konungen hade icke blott att i örlig sända sine egne män och
att, såsom nyss nämndes, hålla nödiga legotrupper, utan ock att för
dem, som möjligen blefvo fångar i fiendevåld, betala de lösesummor
som fordrades, samt ersätta hästar och vapen, med ett ord att göra
dem fullt skadelösa. Det hände en dålig konung, att han ej bekymrade
sig om fångarnes utlösande, men en sådan vårdslöshet hämnades genom
den förbittring hon framkallade. Det hände ock, att konungen äfven
med bästa vilja ej förmådde anskaffa nödiga penningemedel, så hastigt
som fångarne åstundade. Under sådant förhållande kunde de lösa sig
sjelfve, men den summa, som för detta ändamål erlades, var ett
förskott, som skulle gäldas af konungen.
Rätten att förklara krig tillkom konungen. När riket var anfallet
af yttre eller inre fiender, egde han laglig orsak att begära en extra
gärd. Huru dermed skulle förfaras, är tydligen angifvet i landslagen:
i hvar lagsaga skulle tillsättas en nämnd, hvilken det tillkom att pröfva,
1 Steenstrup, Studier, s. 198, 200.
2 Förhållandet var detsamma i Danmark. Då k. Hans år 1497 förberedde sitt
infall i Sverige, förklarade de skånske bönderne, att de icke ville gå längre
än till rikets gräns och de deltogo ej heller i tågct in i Sverige. Styffe, Bidrag
del 4, s. CCXII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
