Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGENS DOMSRÄTT. 81
till konungens eller lagmannens dom. Ölandsstadgen omtalar ock i
ett sammanhang vad till Östgötalagman eller till konungen. Konungens
dom, huru den än utöfvades — derom mera i det följande —, stod
således vid sidan af lagmannens och innebar derföre en rubbning af
det urgamla domsväsendet, en minskning af landstingets och
lagmannens betydelse. Svealagarne äro ytterst fåordiga rörande konungens
domsrätt. Märkliga äro emellertid föreskrifterna i Vestmannalagarne,
att mål, öfver hvilket domare å häradstinget ej ansåg sig kunna döma,
skulle hänskjutas under land och lagman, att man vädjar från domare
till lagman, från lagman till konungsnämnd 1, från konungsnämnd till
konung, att konungen eger att skåda sanning, att han må återbryta
alla skrok- och ofsoknar, d. v. s. alla på orätta grunder fällde eller för
hårde domar. Enligt Svealagarne satte konungen domaren dom i händer
d. v. s. förlänade honom myndigheten att döma. I en handskrift af
Södermannalagen heter det, att konungen har af Gud högste dom
öfver alle domare och öfver allmogens käromål efter förut gångne
eder eller, om han hellre vill, efter ny ransakning — ett uttryck, som
ingick i de båda landslagarne. Till Helsingland kom — ovisst huru
ofta — en man, kallad konungens are (sändeman), att å konungens
vägnar hålla ting, å hvilka alla edsöresmål handlades. Inför honom
sattes nämnden å tinget, med de tvistande parternas bifall, cn nämnd
af tolf personer, som friade cller fällde; de tolf skulle tagas från det
skeppslag, inom hvilket förbrytelsen blifvit begången. Samma
föreskrift har Östgötalagen, ehuru der står härad i stället för skeppslag.
Ett fullt genomförande af instansordningen finna vi i brefvet af
år 1435, som återupplifvar den af dr. Margareta införda finske
landsrätten och hvarest det bestämmes, att landsrätten, tillkonmen emedan
konungen så sällan hade tid att besöka Finland och Finnarne hade
så lång väg att uppsöka honom, ej skulle upptaga andra mål än de,
som dit hänskötos från lagmansting eller häradsting. Sträfvandet att
i detta afseende genomföra ett bestämdt system, uppenbarar sig ock
deri, att k. Kristofers landslag omtalar vad från häradsnämnd till
lagmansnämnd och från denna till konungen, under det k. Magni
landslag talar om vad till konungen från häradsnämnden. Den nya
uppfattningen uttalas fullt tydligt i Telje stadga af år 1491: »som lagen
utvisar, att ingen bör komma för konungen eller rikets föreståndare
med någon kära, utan han har varit på häradsting och lagmansting
eller rådstuga och vädjat från dem under mig Sten Sture och rikots
råd», skulle “alle de domar, andlige och verldslige, mot hvilke vad ej
gjorts, upprätthållas. Vanan att i alla möjliga mål vädja till konungen
var dock för stor att kunna i hast utrotas.
1 Om denne jfr den följande framställningen.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 2. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
