Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 KONUNGENS DOMSRÄTT MOT MEDELTIDENS SLUT.
med den senare landslagen, ehuruväl äfven i detta fall nyheten är af
äldre datum. I Vestorgötland uppgifves lagmannen hafva hållit
landsting, och således hafva hållit på det urgamla skicket ända in i början
på 1500-talet. 1
För öfrigt voro förhållandena under medeltidens slut icke
gynnsamma för utbildandet af ett fast och klart utprägladt
rättegångsväsende. Under det aristokratiska herraväldets dagar, efter 1300-talets
midt, låg rättvisans skipande i mångt och mycket nere. Den myndige
Bo Jonsson var en tid drottsete och handhade således genom embetet
å konungens vägnar rättvisan, men han var samtidigt lagman och
dessutom häradshöfding inom sin lagsaga. Detta oformliga förhållande
betydde visserligen då något mindre än nu, ty man kunde vända sig med
sitt mål i första hand till hvad vi skulle kalla högre eller högste rätt,
men det kunde dock komma i fråga att vädja från lägre rätt till högre,
och det var då icke mycket betryggande att vid sitt vad komma åter
till ständigt samma person, äfven om han i den ene eller andre rätten
icke uppträdde sjelf, utan hade satt man i sitt ställe.
De främmande regenterne i Sverige, k. Albrekt och de följande,
hvilkes tyska ej var begriplig för allmänheten och hvilkes kunskap
om svenskan ej torde hafva varit stor, kunde icke upprätthålla
konungens domsrätt, hvilken stundom måste förutsätta personlig beröring, och
kräfde förmåga att sätta sig in i de stundom ganska invecklade
ärendena. Denna konungarnes olämplighet för utöfvande af konungens
dom och deras frånvara under långa perioder gaf ytterligare stöd åt
tidens obenägenhet att känna sig bunden at bestämda regler. Också
varsna vi ofta godtyckligheter. År 1371 tilldömde underlagmannen i
Östergötland, Bo Jonsons vikarie, och samme Bo Jonsson, såsom
konungens väldige embetsman, Linköpings domkyrka en jordbesittning.
Men ehuru Bo sålunda redan dömt dubbelt, förbehöll han konungen,
hvilken han representerade, eller råden, af hvilka han var den vigtigaste,
eller sig sjelf rätt att ytterligare granska ärendet.
Förräderi hörde enligt 1300-talets förordningar och båda
landslagarne under konungsnämnden. Men när år 1453 en stor rättegång
inleddes mot de stormän, som hade under det föregående kriget med
k. Kristiern slutit sig till honom, tillsattes en domstol bestående af
fem råd, konungens kansler samt månge andre riddare, svenner och
gode män. Ehuru konungsnämnden skulle hafva ett bestämdt antal
medlemmar, tillkallades, såsom vi redan sett, andra för att uttala sig
för eller mot, och vi torde icke gå för långt, om vi antaga, att dessa
extra tillkallade äfven deltogo i ofverläggning arna. Då hr Hans Åkesson
(Tott) år 1492 hade mördats på ett sätt, som i den tidigare
Vestgötalagen räknas bland nidingsverk, med en pil skjuten genom takfönstret,
förordnade hr Sten Sture sex af rikets råd att i detta mål fälla konungens
1 Styffe, Bidrag del 4, s. CVI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
