Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 KONUNGENS DOMSRÄTT I DANMARK.
Danska urkunder från medeltidens förste del äro fattiga på
underrättelser rörande konungen som domare. Det är dock visst, att mot
slutet af 1200-talet fanns ett retterhing eller placitum regis iusticiarium,
å hvilket konungen sjelf dömde eller någon, åt hvilken han hade
öfverlåtit sin dom. Konungens kansler stämde till tinget och affattade domen,
på grund häraf kallades han iusticiarius. Vid rättaretingen uppträdde
emellertid äfven andre män med samme titel. I sin handfästning af
år 1326 förbinder sig k. Valdemar Eriksson att tillsätta tingshörare
eller justitiarier (auditores sui placiti sev iusticiarii), hvilke skulle hafva
två egenskaper: de skulle vara från det landskap, inom hvilket tinget
hålles, och känna der gällande lagar och rätter. I ett skånskt dombref
af år 1330 omtalas t. ex. tre justiciarier, alle tre riddare, såsom
närvarande vid ett rättareting.
För konungens rättareting kunde i början mål andragas, som aldrig
förut behandlats vid domstolar, men i Danmark ville man tidigare än
i Sverige göra rättaretinget uteslutande till en domstol i andra instans.
i k. Kristofer II:s handfästning af år 1332 heter det, att ingen skall
kallas omedelbart till konungens ting, utan först till häradstinget och,
derest han vädjat derifrån, till landstinget; först om han icke vill nöja
sig med dess dom, skall han vädja till konungen och, om han ej af
honom får rättvisa, må han hänskjuta sin sak under danehofvet
(parlamentum generale). Detta hade nämligen i början af 1300-talet fått en
dömande myndighet, som var konungens öfverordnad. Men sedan rådet
blifvit en fullt utbildad instititution, bortföll denna danehofvets
betydelse som instans i rättegångsordningen och konungen dömde i högsta
instans jämte sitt råd på eller utom herredagarne; rättaretinget, å
hvilket riksråd allt oftare och i allt större antal togos till bisittare,
gick upp i riksrådet eller blef liksom en afdelning af detta. K.
Kristiern II ville upprätta en af ’doktorer och mästare’ sammansatt
domstol, till hvilken man kunde vädja från landstingen och från hvilken
man kunde vädja till konungen och rådet, men hans plan blef aldrig
förverkligad. 1
I äldsta tid, när ett brott begåtts, tillkom det den, som derigenom
blifvit lidande, vare sig sjelf eller genom rättsinnehafvarne, att väcka
åtal, för att för sin skada få ersättning. Hos ett folk på ursprunglig
bildningsgrad utkräfver den som förorättats sjelfhämnd. I ett
samhälle, som är ordnadt eller i hvilket ordningen småningom utbildar sig,
innebär domen i vissa svårare mål en förklaring, att förbrytaren är af
den art, att sjelfhämnd må mot honom öfvas. På olika sätt kunde
1 I skildringen af de danska förhållandena har jag följt Larsen, De danske
Kongers Deltagelse i Retspleien (i Samlede skrifter del 2, s. 305 f.) samt Stemann.
Dansk Retshistorie. Jag tager för gifvet, att konungens domaremakt var i
Danmark ursprungligen densamma, på samma sätt motiverad, på samma sätt
utöfvad, som i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
