Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGENS DOMSRÄTT. 97
detta ske: än lät man förbrytaren med lejd aflägsna sig från tinget,
för att, derest han icke i främmande land sökte sig en tillflykt, vara
utan rast och ro utsatt för blodshämnarens förföljelser, än, för vissa
förbrytelser, som ansågos skändligare än dråp, fick missdådaren ingen
lejd, ingen möjlighet att rädda sig, utan blef genast aflifvad. Den tjuf,
som gripits med det stulna och kunde å tinget med vittnen öfverbevisas,
heter det i Vestgötalagen, är värd att låta sitt lif. Han skall dömas
till hugg och hängning, till dråp och död, till torf och till tjära, ogill
för arfve och eftermälande, så för kyrka som för konung. De många
fallen af alliteration antyda stadgandets vigt och (i hufvudsak) dess
ansenliga ålder. Ej endast till döden var tjufven hemfallen, utan till en
död, som föregicks af bittert hån. Samma lag gör icke fridlöshet och
dermed blottställandet för sjelfhämnden till den ovilkorliga följden af
ett vanligt dråp, utan medgifver ett utlösande af den genom dråpet
skadade ättens hämndanspråk.
Vi hafva sett, att konungen af gammalt, alldeles vid sidan af de
vanlige domstolarne, dömde i mål, som till honom hänskötos, att
han redan under 1100-talets senare del dömde å eget ting, att han vid
samma tid erhöll del i böterna. I sammanhang härmed och med
utvecklingen af grundsatsen om konungens pligt att upprätthålla friden,
utbildade sig allt mera den grundsatsen, att brottet i vissa fall ej blott
innebar en kränkning af den enskildes eller det närmaste territoriets
rätt, utan af statens och konungens. Följder deraf blefvo den
offentliga åklagaremakten, kontrollen öfver folkdomstolarnes förhandlingar
samt tillsynen att domarne verkställdes. I sammanhang dermed blefvo
straffen ej mera uteslutande ett tillfredsställande af den kränktes rätt;
de blefvo gifna för att tukta förbrytare och afskräcka andra. Sedan
böter under uppkomsten af mildare seder i många fall aflöst
blodshämndens kraf på lifvet, blef det åter, under intryck af statens rätt att
till straff tukta, alltmera vanligt, att man dömdes till att mista lifvet.
Åsigten att brott skulle beifras grundade sig icke allenast på
uppfattningen, att man derigenom skulle bereda Samhallet ro och trygghet,
utan ock på begäret att taga vara på de böter, med hvilka lagen belade
brottet. Så långt gick man i denna senare riktning, att mången gång
kom brottets namn att beteckna böterna för brottet: dulgadråp t. ex.
förekommer i lagen som namn för konungens inkomst af s. k. dulgadråp.
Denna konungens myndighet utöfvades af hans ombud i landets
olika delar, de må hafva hetat brytar, soknare, länsmän och
fogdar. Af dessa benämningar är det blott en, som är direkt gifven
med anledning af denna befattning: ordet soknare kommer af söka
och soknare hette på latin exactor, utsökare. Ju yngre lagarne äro,
desto tydligare framträder konungamaktens myndighet i detta afseende.
I den äldre Vestgötalagen heter det (tingbalken kap. 1): ’äro komne
domare, sökande och svarande och tolf män dertill, det är laga ting’,
Hildebrand, Sveriges Medeltid 2. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
