Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 KONUNGENS STRAFFRÄTT.
men i den yngre lagen heter det (tingmålabalken kap. 6): ’ting är det,
när tolf män infunnit sig utom domare och länsman.’ Betecknande
är äfven Upplandslagens föreskrift, att länsmannen skulle i första rummet
utmäta målsegandens andel, sedan de andelar, som tillkommo karlen
(menigheten) och konungen (tingmålabalken kap. 7). 1
Konungens straffrätt, utöfvad af gammalt på grund af eget initiativ,
när konungen funnit freden bruten, ställdes genom kyrkans
mellankomst i sammanhang med den lagligt fällde domen; af gammalt utkräfde
käranden den rätt, som blifvit honom tillerkänd, men detta förmådde
icke kyrkan eller hennes män göra. Bibelns ord, att öfverheten bär
icke svärdet förgäfves, upptogs af kyrkan och framkallade talet om de
två svärden, det andliga och det verldsliga. Till det senare måste
kyrkan stundom vädja. Så t. ex. år 1311, då en bonde för kätterska
åsigter rörande Christi lekamens närvara i nattvarden blifvit dömd till
bålet, öfverlemnades han till den verldsliga rättvisan för att undergå sitt
straff. Äfven lekmannen kunde någon gång vara för svag för att kräfva
ut sin rätt, och då var det konungen, som fick gripa in. Ju mer det
blef vanligt att ådöma straff, som icke inneburo en försoning med den
kärande parten, i synnerhet lifsstraff, desto vidsträcktare blef
konungens ingripande. Man har anmärkt, att k. Magni landslag, som i flere
fall än landskapslagarne ådömer lifsstraff, det oaktadt icke omtalar
bödeln, som nämnes i k. Kristofers lag. Denna tystnad betyder dock
föga, ty dödsstraffet verkställdes af tjenarne hos fogden, som hade att
å konungens vägnar se till att fälld dom gick i verkställighet.
En annan uppgift hade konungen, äfven den så vigtig, att hon
antyddes i den ed han vid valet svor sitt folk. I denne lofvade han
att lefva vid Uppsala öd, kronogodsen och årliga laga utskylder.
Detta löfte innebar tydligen förpligtelsen att taga vara på alla dessa
inkomster, så att något behof af extra skatter icke skulle förekomma
annat än i vissa på förhand uppgifna undantagsfall. Att taga vara på
konungadömets inkomster synes vara något, som så direkt gällde
konungens intressen, att vi ej skulle behöfva tala derom som om en
pligt. I följd af medeltidens uppfattning blef dock detta uppbärande
af inkomsterna, hvilket stod i närmaste förbindelse med förvaltningen,
af genomgripande betydelse för rikets styrelse, hvarom jag strax får
tala, då jag skall redogöra för de hjelpare konungen hade för
utöfvandet af sin regeringsmakt. Om konungens inkomster har jag haft
tillfälle att tala, då jag i förste delen af detta arbete redogjorde för
skatteväsendet.
En konung kunde visserligen af sina inkomster för något
ändamål, som ansågs nyttigt och godt, afstå hvad han ville, men dervid
gällde en inskränkning, som var så naturlig, att hon ej behöfde sär-
1 Om länsmannen jfr s. 102 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
