Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES JARL. 109
mig, att innehafvaren af ett pantlän var skyldig att fullgöra sjelf eller
genom ombud det, som lagen kräfde af fogdarne 1, emedan eljes inom
pantlänets område måste hafva förekommit i vissa fall ett direkt
ingripande från konungens sida, något, som icke kunde vara
länsinnehafvaren angenämt. Deremot antyda uttrycken i Kalmar recess en
bestämd skilnad mellan tjenstlän och pantlän: de senare voro icke
betungade med den krigstjenstskyldighet, som ålåg de förra.
Om än de öfriga länen icke voro så betänkliga, måste vi likväl
anse metoden att sköta regeringen medels länsinnehafvare hafva varit
för kronan mycket dyrbar; länen på räkenskap skulle visserligen lemna
i behållning allt som icke åtgått för direkta förvaltningskostnader, men
stormännen hade förstått att ställa det så, att dessa län utgjorde den
mindre delen af riket. 2 ÄÅrftliga län tunnos visserligen ej, med
undantag af en del pantlän, men don efter medeltidens statsrättsliga begrepp
enda riktiga åtgärden att ej gifva län annat än för den förlänande
konungens lifstid, för behaglig tid eller ’så länge hans nåd tillsade’, hölls
icke så, som vederbörligt hade varit. Ända Pfrån början af 1400- talet,
åtminstone, gafs det ena länet efter det andra bort för innehafvarnes,
ibland för innehafvarens och hans hustrus lifstid, någon gång för
lifstiden och för arfvingarne under ett visst antal år. En sådan förläning
var en kränkning af rikets lag, som förböd minskandet af kronans ränta
för efterkommando konung, och denne hade naturligtvis teoretiskt rätt
att återtaga ett under sådana förhållanden gifvet län, men praktiskt
reducerades denna rätt till intet, ty huru skulle det i allmänhet hafva
gått, derest en ny konung hade på sådant sätt kränkt stormännens
intressen?
Jag omtalade nyss de jarlar, som funnos i särskilda landskap. Vid
den tid, då urkunder börja belysa vår historia, fanns ännu
jarlsvärdigheten i Sverige, men innehades då alltid af cn enda man, som
kallades Sveriges jarl. Jag har redan omtalat, att den siste innchafvaren
af denna värdighet sade sig innehafva henne ’genom Guds nåd’.
Omfattningen af denne riksjarlens myndighet kan icke, af brist på
uppgifter, bestämmas. Han biträdde konungen i regeringen af riket i dess
helhet. Ett uttryck i Östgötalagen, som talar om ja bryte i rodds
bo’ synes antyda, att jarlen haft särskildt bestyr med rodden, d. v. s.
med ledingen. I denna uppfattning styrkes jag deraf, att Upplands-
1 I ett dombref af år 1419 omtalas såsom närvarande vid tinget ’å konungens
vägnar’ Marqvard Link, fogde öfver Vartofta. Om Johan Bülow och hans
arfvingar innehaft länet sedan k. Albrekts tid, måste Link antingen hafva hört
till arfvingarne eller ock för någon af dem hafva skött fögderiet. Han kallas
i detta bref icke, såsom Styffe uppgifvit (Skandinavien under unionstiden, s
138), konungsfogde.
2 Jfr Forssell, s. 20 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
