Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 KAMMARMÄSTARE. SLOTTSLOFVEN.
Karl Knutsson uppgifves vid detta tillfälle hafva tänkt på de
förluster han skulle komma att lida genom öfvertagandet af embetet, samt
anhållit, att konungen ville hjelpa, att han kunde uppehålla embetet,
hvartill konungen likväl icke fanns villig. Vi hafva här en antydan
derom, att i Sverige, liksom i Danmark 1, drottsete och marsk under
normala förhållanden erhöllo ersättning för den tid och krafter de
egnade rikets tjenst, i form af någon mera betydande förläning.
Under medeltidens början spelade i vårt land konungens
kammarmästare icke någon rol såsom en statens embetsman. Det är visst icke
omöjligt, att den egendom, som konungen hade i sin gård (i sin fiscus),
sköttes af en kammarmästare redan under denna tid, men denne kunde
icke i vårt land få någon offentlig betydelse, då det icke tillkom
honom, utan drottseten att sköta uppbörden af konungens inkomster.
Deremot, då drottseten blifvit efterträdd af hofmästaren, blef
kammarmästaren en vigtig person. Också omtalas kammarmästaren i k.
Kristofers försäkran af år 1441 och år 1476 säger sig k. Kristiern I skola,
efter det svenska rådets råd och samtycke, tillsätta en god man i rikets
råd till kammarmästare, som skall uppbära all konglig skatt och ingäld
samt derför göra räkenskap för konungen och rådet.
Hofmästare-, riksmarsk- och kammarmästarebefattningarna upptogos
af k. Gustaf. Rikshofmästaren erhöll af k. Johan III drottsete-titeln.
Kammarmästaren fick först under k. Gustaf någon större betydelse, i
sammanhang med konungens kraftfulla ordnande af rikets ekonomiska
angelägenheter.
Vi måste till sist egna någon uppmärksamhet åt den s. k.
slottslofven, hvilken visserligen icke direkt ingrep i rikets regering, men
likvisst ansågs och äfven kunde vara en vigtig factor i det offentliga lifvet.
Den som innehade en förläning miste denna, enligt de
ursprungliga begreppen, vid förläningsgifvarens död, eftersom denne ej kunde
på egen hand förfoga öfver sin efterträdares tillgångar.
Förläningsgifvaren måste derföre hålla sin förläning efterträdaren till handa och
kunde af honom få förläningen på nytt. Det gällde då naturligtvis att
veta, hvem man borde anse som den rätte efterträdaren. Under
normala förhållanden var detta helt enkelt: den ordentligt valde konungen,
som svurit sin och mottagit folkets ed, hade anspråk på alla
förläningar inom riket, som icke voro genom särskilda vilkor bundna. Under
tider af stridiga intressen och osäker tronföljd kunde deremot särskilda
bestämmelser behöfvas. I den förlikning, som hh. Erik och Valdemar
ingingo med sin broder konungen i Helsinborg 1310, bestämdes det,
att om den ene hertigen afginge med döden, skulle hans land, fästen
och inkomster öfvergå till den andre, således icke återfalla till
konungen, en öfverenskommelse, som år 1315 ändrades derhän, att den
1 Jfr Steenstrup, Studier, s. 33.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
