Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KCONUNGADÖMETS ÖDEN. 121
hr Knut Porse, som genom detta bref visades ut ur landet, ej fick
återvända annat än i fall ’enhälligt bifall erhållits af vår herre
konungen och hans svenske rådgifvare’ (DS nr 2555). För att fatta
betydelsen af dessa ord få vi dock icke förgäta, att detta bref är
utfärdadt sex år innan k. Magnus såsom myndig öfvertog regeringen, att
förbudet mot hr Knuts vistande i Sverige måste framför allt gälla den
närmaste tiden, under hvilken ’konungen och hans rådgifvare’ voro ett
och detsamma: rådet hade att besluta å konungens vägnar.
Jag vill dock icke härmed förneka, att rådets makt under årens
lopp växte, att denna makt småningom blef riktad mot konungens, i
stället för att stödja denna. Utvecklingen i detta afseende befinnes
fullt naturlig, om vi besinna de historiska förhållandena.
K. Magnus ladulås, som ej drog i betänkande att taga lifvet af
orolige stormän, afled år 1290 och regeringen tillföll en omyndig son,
för hvilken marsken förde regeringen, naturligtvis icke marsken ensam,
utan med honom rådet. Detta fick således vana att i konungens ställe
regera, och har helt visst denna vana icke betagit rådet hogen att äfven
sedan den ingalunda med stora regentegenskaper utrustade konungen
hunnit myndig ålder, med honom dela makten. Under det man tidigare
kunde omtala rådets ’samtycke’ (consensus) som en upplysning för
allmänheten, att kloke och ansenlige män delade konungens åsigt om den
ena eller andra åtgärdens eller föreskriftens lämplighet, är det mycket
möjligt, att vi under det rådets samtycke, som omtalas i k. Birgers
skrifvelser, få skjuta in något mera, i synnerhet efter den tid, då
konungens bröder hade uppträdt med anspråk på att dela makten med
honom och äfven fått dessa anspråk tillfredsställda. Sverige var den
tiden deladt i två partier, konungens och hans bröders 1, och för
partiets ledare måste de närståendes samtycke vara af vigt: herskaren
måste helt visst med någon uppoffring i makt köpa sig det bistånd
han behöfde af de store. Redan den omständigheten, att store delar af
landet icke lydde under konungen, måste bidraga till minskning af
konungadömets anseende.
Den följande utvecklingen måste för detta blifva ännu
betänkligare. K. Birger lyckades det att genom list göra bröderne till fångar,
men han förlorade derigenom sin krona. Hertigarnes parti blef
öfverlägset, dess ledare upphöjde hr Matts Kettilmundsson, som kanske
hade varit hertigarnes2 och som år 1318 nämnes som deras enkors
drottsete, till rikets höfvidsman. K. Birger flydde ur landet och hans
son, som hade erhållit löfte om tronföljden, var fånge i motpartiets
händer. Stormännen beslöto då att sätta hertig Eriks son Magnus till
1 Att hertigarne måste anses regera tillsammans, framgår deraf att de hade
gemensam drottsete. Jfr Rydberg, Sveriges traktater, del 1, s. 328.
2 Han nämnes som hertig Eriks drottsete i ett bref af år 1317, men detta bref
är som Styffe visat (K. Vitterhets, Historie och Antiqvitets-Akademiens
Handlingar, del 24, s. 300) understucket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
