Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 KONUNGADÖMETS ÖDEN.
K. Hans afgaf år 1497 en förklaring rörande de
regeringsprinciper han skulle tillämpa, derest han komme till regeringen i Sverige,
och intogs denna förklaring i den s. k. Kalmar recess. I hufvudsak
innehåller hon detsamma, som de två föregående unionskonungarnes,
men är mera detaljerad. Den mesta makten lades i rådets händer.
Allenast inländingar skulle upptagas i rådet, efter de samtlige
förutvarande rådsherrars råd. Rådets samtycke erfordrades äfven för
pantsättande af slott, städer, land och län, för utfärdande och återtagande
af exportförbud, för förklarande af krig samt för indragande af en
främmande här i landet, för utfärdande af privilegier för utländske
städer. Rörande bortgifvande eller återkallande af län behöfde deremot
icke hela rådet yttra sig, utan endast de ypperste och bäste i rådet
i den landsänden, der slotten ligga, men desse skulle vara beredde att
för hela rådet ansvara för sitt uttalande. Konungens domsrätt skulle
utöfvas af några riksråd, dertill utsedda efter riksrådens råd. Konungen
skulle sätta slottslofven i Sverige till fyra riksråd, hvilka dessutom
skulle under konungens frånvara förestå regeringen och för sådant
ändamål hafva rätt att sammankalla rådsmöten; om en af de fyra
afginge, skulle rådet utse efterträdare. Hvart tredje år skulle konungen
tillbringa i Sverige, hvars drätsel skulle förvaras i Stockholm;
öfverskottet fick icke föras ut ur landet.
Löftena voro stora, men tilliten till dem och till konungen måtte,
på grund af den crfarenhet man haft om honom i Danmark och Norge,
hafva varit klen, ty konungen har funnit det nödigt att i sin
försäkring insätta följande paragraf, som väl i vanliga fall borde hafva varit
öfverflödig: ’vi beplikta oss att hålla våra bref vid full makt och ej
gifva bref mot bref’”. Men äfven i Sverige visade erfarenheten, att han
ej höll sina bref och blef han derföre skild från riket.
Med den inhemske konungen Karl Knutsson ställde förhållandena
sig något annorledes, i synnerhet som den af honom önskade unionen
med Norge ej kom till stånd: han var en uteslutande svensk konung,
som skulle normalt vara närvarande i landet och som såväl derföre, som
i följd af sin börd, kunde taga en verksam del i regeringens ärenden.
Han afgaf icke före valet någon skriftlig försäkran och var
uppenbarligen icke hogad att låta rådet få samma makt, som k. Kristofer hade
lofvat det. Också spordes snart missnöje hos de store. Ombud för
rådet, som hade skickats till Halmstad för att med danske rådsherrar
träffa aftal rörande tvistefrågorna mellan de tre rikena, fattade der helt
andra beslut, bland dem det, att derest icke k. Karl ville förbinda sig
att vid läns bortgifvande och återtagande rätta sig efter rådet, skulle
nästkommande år Kristiern tagas till konung öfver Sverige — cn
fordran, som k. Karl med harm visade tillbaka. Han egnade, efter de
förre svenske konungarnes sed, mycket uppmärksamhet åt
rättsskipningen, anordnade en särskild serie af räfsteting, befallte Uppsala stad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
