Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 KONUNGADÖMETS ÖDEN.
till folket. Den gamle seden vid konungahyllningen åberopades. Valet
skedde visserligen ej vid Mora, ej heller vete vi, om alle lagmän voro
närvarande med så stort följe, som sed hade varit, men valet var gjordt
af en hela riket och alla dess stånd representerande församling.
Landens betydelse icke var längre densamma som förr. 1 Sedermera, när
konungen hade kommit till makten och han fann tiden lämplig, kunde
han utfärda privilegiebref. Så gjorde han t. ex. vid herredagen i
Vadstena 1526, då kröningen och kröningsgärden hade beslutits. »Vårt
älskliga rikets råd, säger han, som med oss drager daglig tunga och
omsorg med större kost och täring än andre till rikets välfärd och
bestånd, hafva vi lemnat all konungslig rätt och saker af deras landbor,
alldeles som dem af vår förfäder, framfarne kristne konungar af ålder
varit unnadt och gunsteligen tillåtet. Så hafva vi ock af samma
synnerliga gunst, nåd och godvilje ej förgätit, utan gunsteligen ansett
vårt älskliga ridderskap och frälsemän utom rådet för den trogna tjenst
de oss och vårt rike här till troget bevist hafva och än här efter göra
skola och gifvit dem deras kongliga saker af deras landbor och
undersåtar efter vårt skön, utom vara ensaker, så att de samma vår nåd och
privilegium sig till godo och bestånd bruka och njuta må så fritt och
frälst som de det i någon framfaren konungs tid friast njutit hafva.
Om konungens egenskaper, som gjorde honom duglig att föra
regementet behöfver jag här icke tala. Han hade höga tankar om sin
uppgift och ställning. Kalmar slott och stad, säger han i en skrifvelse af
år 1525, hör Gud och oss och Sveriges krona till. Han framhåller
konungadömets företräde framför det tidigare riksföreståndareskapets:
konglig ståt kräfver mera bekostnad än en slätt gubernators. Han var
tidigt angelägen om sin ätts framtid: han tog år 1526 tillförsäkran om
morgongåfva åt sin tillämnade gemål samt löfte, att om han fick söner,
skulle den, som syntes vara lämpligast, vara kronan närmast och de andre
hugnas med län, att hans döttrar skulle erhålla brudgåfvor och klenoder.
Med insigt om rikets behof och om medlen att fylla dem, med viljan
att leda allt till landets bästa förenade han en kraft, som ingaf respekt
och ej skydde för de största svårigheter. När biskop Hans Brask år
1525 klagade, att konungen bröte mot kyrkans friheter och den lag
han svurit att hålla, fick till svar: »I veten väl, att nöd bryter lag, ej
allenast menniskors lag, utan stundom Guds; voro vi icke nödde, ville
vi sannerligen icke begära detta eller något annat, som är ovant.»
Att mången skulle finna konungens kraftiga regering betänklig,
såsom alltför litet stämmande öfverens med den föregående tidens art
och de aristokratiska anspråken, är naturligt. Då biskop Brask år 1526
skrifver till sin vän hr Ture Jönsson om den orätt, som Arvid
Vestgöte, fogde på Kalmar, utöfvade på Öland, tillägger han försmädligt,
1 Några år senare (år 1528) säger k. Gustaf sig hafva blifvit af rådet och mene
män i rikets stora nöd utvald till konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
