Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGADÖMETS ÖDEN. 141
råden, som ’af ålder’ hade legat under konungens fatabur, hade kort
före 1485 ytterligare lagts Korsholms, Raseborgs, Kastelholms och
Nyköpings län samt Rekarne m. m.1 Stormännen sågo ej gerna, att någon
minskning gjordes af det område, som var fördeladt bland dem som
län och det var derföre som rådet under de senare unionskonungarnes
tid voro så angelägne att hafva del i länens bortgifvande.
K. Gustaf fann, liksom tidigare dr. Margareta, att en stark
konungamakt ej kunde uppstå, om icke konungen hade att förfoga öfver
större inkomster. Han sporde år 1524 rådet, om det ej tillkom honom
att bortgifva och återtaga län och då lagen gaf honom den förra
rättigheten, i hvilken den senare måste ansces legat innesluten, kunde k. Gustafs
råd ej drista sig att gifva ett nekande svar, men det tillade en
hemställan, att märkliga förläningar icke måtte gifvas åt dem, som ej suto
i rådet, liksom ock att ingen ogift och daglig tjenstesven måtte in-
tagas i rådet — en begäran, som visar, att konungen efter sitt
godtfinnande utdelade rådsvärdighet. Något efter den tid, med hvilken jag
här sysselsätter mig — år 1540 — skrifver konungen till en förlänings-
innehafvare: »Vi förse oss, att du icke är så alldeles oförståndig, att
du ej vet, att vi äro mäktige att förläna våra och kronans län åt dig
och andre och att taga dem igen, när oss synes — — Vi kunna icke
dölja sanningen, att du och flere andre af adeln viljen gerna hafva
mycken hjelp och undsättning, men I ären ganska tröge och ovillige
att göra oss och kronan någon tillbörlig tjenst derför eller att låta er
brukas der man vill hafva er. I hållen så före, att så snart I blifven
gifte, skall det genast vara eder fritt och medgifvet att krypa åt sidan
och sedan ej göra någon tjenst.» Redan år 1530 hadec konungen till
sitt förfogande en vida större del af landet än kronan hade år 1485
och 1497.
För öfrigt var k. Gustaf frikostig på förläningar af hvarjehanda
slag, så snart det icke var frågan om rikets fästen eller stora län. Jag
meddelar några exempel, tagna ur registraturet för år 1530: Kifvikile
bol i Virmo socken med all konglig ränta — frihet från gästning och
tunga af konungens folk under distingen och Eriksmessan — Brådhulta
gård i Småland med alla underliggande egor — ett gods att njuta fritt
under lifstiden — ladugården i Öresten med alla dess egor — ett
kyrkogods på behaglig tid — hälften af en resterande uppbörd — en
gärd — två gårdar — konungsbyn Kungsåra — alle konungens
bötesandelar af den belänades landbor, hvarhelst de finnas i riket, samt en
tiondeuppbörd från två socknar — en gård, som hemfallit under kronan
för tjufnadsbrott — två års skattefrihet för en gård. Alla dessa
förläningar utdelades under årets fyra första månader.
’Att göra tillbörlig tjenst af förläningen’ var konungens
oeftergifliga fordran af alle länsherrarne. Krafvet skärptes och reglerades,
1 Forssell, Sveriges inre historia del 1, s. 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
