Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 DEN NORSKA HIRDEN.
Jag har redan omtalat, huru en norsk riksjarl blef hertig. I Sverige
var det sonen af en riksjarl, som blef Sveriges hertig.
Vi måste äfven egna någon uppmärksamhet åt hirden, så mycket
hellre, som vi om de svenske konungarnes hofhållning i äldre tid veta
så ytterligt litet.
De isländska konungasagorna, tillkomna på en tid, då en fullt
utbildad hird fanns i Norge, låta redan k. Olof den helige hafva 60
hirdmän, 30 gäster, hvilke konungen sände i ärenden, som medförde fara,
30 huskarlar, som förrättade sysslorna inom gården samt dessutom månge
trälar. ’Han gaf hirdmän och gäster, heter det, lön och lag’. K. Olof
den stillsamme (1067—1093) införde ett nytt skick; inom hirden
infördes flere grader, hvar och en med egen uppgift: skutilsvennerne
skulle passa upp vid konungens bord, kärtesvennerne skulle belysa
detta med facklor. Han fördubblade hirdens storlek och hade således
120 hirdmän, 60 gäster och lika månge huskarlar. De anordningar,
som k. Sverre vidtog, kunna nu ej med bestämdhet urskiljas; de ingå
i dem, som äro föreskrifna i k. Magnus lagbättrarens hirdskrå, hvilket
ger oss en fullständig öfversigt om hirdens sammansättning och
uppgifter. Upplysning i samma ämne lemnas oss för öfrigt i den mot
slutet af 1100-talet, således ungefär vid k. Sverres tid, författade norske
Konungaspegeln.
På 1100-talet kallades hirdens medlemmar i allmänhet huskarlar
eller hirdmän; de togos gemenligen ur framstående ätter och
tjenstgjorde mot lön, kallad måle, i konungens gård. Af lägre rang voro
de s. k. gästerne, som hade allenast halften så stor lön. Äfven
förekommo icke bordfaste huskarlar’, som voro fritagne från daglig
tjenstgöring och åtnjöto genom konungens frikostighet vetslor; till och med
köpmän kunde höra till desse icke bordfaste huskarlar. »Hirdmännen,
säger Konungaspegeln, äro jämnt närmast konungen i allt, de vakta
konungens lif och lekamen både dag och natt, de äro jämnt hos
konungen, när han äter och dricker, å målstämmor och i all god
samvara, alldeles som nära fränder. Desse män ega med rätta att kallas
herrar af alle, som bära lägre namn än de, ty de äro såsom landets
styresmän.» 1
På 1200-talet var namnet huskarlar mindre omtyckt; den allmänna
benämningen var i stället ’handgångne män’, ’konungsmän’, ’svärdtagare’,
det senaste på grund af den ceremoni, som genast skall omtalas. Inom
hirden funnos den tiden flere grader. Hirdskråt talar om hertigen 2,
ländemän, kansler, hirdprester, stallare, märkesmän, skutilsvenner, bland
1 Kinch Gfr i det följande) framhåller, att hirdmän och riddare äro identiska
uttryck i Konungaspegeln. Det heter visserligen, kap. 39, ’ländemän och hirdmän
eller riddare’, men det gamla språkbruket medgifver knappast att på grund
häraf sätta ett likhetstecken mellan hirdman och riddare.
2 Hirdskråt omtalar äfven jarlen, men antyder, att värdighetens betydelse vid den
tiden hade fallit ur minnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
