Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 DEN NORSKA HIRDEN.
bundskamrater) med stadigt samband. Samma sätt skall användas, vare
sig flere eller färre göras till hirdmän.»
Hirden betraktade sig som en makt i staten: ’hirden är konungens
hufvudstyrka’, heter det i hirdskråt. En stor sammanhållighet
fordrades. Om en hirdman träffade en medbroder som fånge, var han
skyldig, om det stod i hans förmåga, att för honom erlägga den äskade
lösepenningen; efter hemkomsten skulle den befriade ersätta utgiften,
om han egde förmögenhet dertill, i annat fall erlade konungen hälften,
alle kamraterne den andra hälften. Vid inträdet erlade hvar hirdman
ett öre silfver till den gemensamma kassan, till hållande af själamessor,
och ett öre som bidrag till att hjelpa fattiga kamrater in i kloster.
Om en hirdman blifvit instämd till häradstinget, voro alle hans
medbröder skyldige att följa honom dit och lemna honom all den hjelp,
som stod i deras förmåga. Den, som ej var villig att hjelpa sin kamrat
undan skeppsbrott, fjällfara eller ovänner, skulle skiljas från hirden.
Det tillkom en hirdman att vaka öfver en sjuk eller död kamrat och
följa honom till grafven. Broderligheten var således ett starkt
utprägladt drag i hirdmannaväsendet.
Sambandet uppenbarade sig äfven på ett annat sätt. När en
ländeman intogs i hirden, fordrades som vilkor, att de fleste skulle finna
honom lämplig. Om konungen ville gifva någon hirdvist, d. v. s. plats
i hirden, skulle stallaren eller märkesmannen spörja hirden, huruvida
någon hade att deremot göra en invändning.
Men det var ock ett annat samband, som vi måste uppmärksamma,
nämligen sambandet mellan konungen och hirdens medlemmar. Dom
öfver hirdman fälldes af konungen och de öfrige hirdmännen.
Hirdskråt är icke, såsom vi hade kunnat vänta, en af konungen utfärdad
lag, utan tvärtom en handling, utfärdad af hirden. Urkunden börjar
med dessa ord: »detta är början till våra hirdlagar, att Jesus Christus,
Gud och vår fru sankt Maria mös son, den korsfäste, sann Gud och
man, alle konungars konung, af hvilken allt välde, styrelse och
värdighet kommer, vare evinnerligen värn och vård för vår herre Norges
konung och alle hans handgångne män och alle kristne män» De
följande uttrycken visa att ordet lvår’ här ej kan förklaras genom
hänvisning till en pluralis majestaticus. Slutet är detta likt: »Nu gifve
Gud oss att föra allt detta förstånd och dessa helsosamma råd vår herre
Jesus Christus till lof och heder, vår konung till hjelp och prydnad,
oss till verdslig nödtorft och evig salighet, nu och utan ände. Vare
Jesus Christus med oss alle. Amen.» På ett ställe i skråt heter det:
»detta hafve vi, både konungen och hela hans sällskap (förunegyti)
lofvat.»
Hirden kallas, med afseende fäst vid de inbördes förhållandena, ett
lag, hirdlag, delegareskap i ett lag (löguneyti), Hirdmännen kallas
hirdbröder och medlemmar af ett lag (lögunautar). Men lag är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
