Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 BEVIS FÖR HIRDENS TILLVARA. I SVERIGE.
barn och kamrater (collaterales), ansågos som riktade mot honom sjelf,
ty de äro konungens lemmar (membra regis).
Om den svenska hirden hafva vi för öfrigt ett bestämdt uttalande
i k. Magni Skeningestadge af år 1285. Konungen talar der om
nödvändigheten att hafva frid mellan sine män och mellan de andre, som
tjena samman i herremäns gårdar. Tre olika klasser uppräknar han
dervid, nämligen riddare, ’svennavapen’ och hirddrängar. De sistnämnde
stå mycket lägre än de två andra klasserna. I hofhållningens mått
inom de olika klasserna lemnas oss en inblick i samme stadge, då det
heter, att hertig Bengt fick rida med 40 hästar, hvar biskop med 30,
hvarje annan medlem af konungens råd med tolf; hvar riddare,
’svennavapen’ och kanik med fyra. Här göres således ingen skilnad mellan
riddare och ’svennavapen’.
I Östgötalagen (vådamålsbalken, kap. 12) talas om tukkaböter, som
skulle tillfalla konungen, biskopen, hertigen eller den herre, som har
stallare och stekare och som har fyratio roddare i egen kost, i fall
någon deras man blifvit sårad. Vi veta visserligen icke, hvilken herre
hade rätt att hålla stallare och stekare, men vi kunna förstå, att den
som å egen bekostnad höll ett fartyg med fyratio roddare, var fritagen
från den vanliga ledingspligten, och det var i Danmark just hirdmannen.
Tukkaböter tillföllo tydligen den, som hade en hird.
Att hirden i Sverige icke var i alla detaljer anordnad så, som de
motsvarande institutionerna i Norge och Danmark, anser jag, såsom
redan blifvit antydt, vara troligt. Om i Sverige t. ex. funnits någre
skutilsvenner, skulle väl någon enda antydan om deras tillvara hafva.
bibehålligt sig intill våre dagar. Den danske vederlagsrätten har sin
motsvarighet i stadgarne för de danska kongliga gillena, men till dem
känna vi icke någon motsvarighet i Sverige. 1
Jag antager det oaktadt, att de storättade männen i Sverige slöto sig
samman och blefvo ett nytt stånd genom att inträda i konungens hird,
hvarigenom de blefvo konungens män i en alldeles särskild mening.
Men det stannade icke härvid. Allt flere drogos från bönderne
öfver till herremännens sida.
I Danmark kallades vederlagsmännen i början öfver lag riddare.
Senare — såsom jag framhållit — gjordes skilnad mellan riddare och
väpnare eller svenner.
I k. Magnus Erikssons Teljestadge af år 1345 talas det ock om
det frälse, som riddare och svenner åtnjuta, samt om de skyldigheter,
som denne förmon medförde. Redan tidigare (år 1335) hade k. Magnus
beviljat frälserätt åt sine rådgifvares och riddares enkor samt deras barn,
åt döttrarna, tills de blefvo gifta, och åt sönerne till dess de blifvit
myndige, för den följande tiden så som Gud ger sin nåd och hvars och
1 Om dem jfr min uppsats om Medeltidsgillena i Sverige (i Silfverstolpe,
Historiskt Bibliotek, ny följd, del 1).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
