Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDAREVÅSENDETS UPPKOMST. 159
ens tjenst är till. I 1345 års stadge förnyas detta privilegium, dock
talas dervid om riddares och herrars barn, hvarjämte tillägges följande
närmare bestämmelse med afseende på sonen: han njuter fadrens frälse
till dess han är femton år, sedan skall han eller någon annan å hans
vägnar tjena i rikets tjenst för sitt och sina syskons gods’ frälse eller
ock göra skatt och skyld som bonde, ifall han icke förmår göra tjenst.
Detta är sagdt om det gamla frälset, den gamla hirdadeln. Derefter
tillägges: ’är det så, att någon bonde vill varda frälseman’, då skall
han göra så och så.
Här träffa vi en märklig nyhet. Jag vågar visserligen icke säga,
att denna infördes vid detta tillfälle, ty 1345 års förordning kan vara
en förnyelse af en tidigare, som vi ej känna. Vi få emellertid hålla
oss till den första urkund, som kommit till vår kännedom. 1
Riddarenamnet är utländskt och dess förekomst hos oss innebär
upptagandet af en utländsk sed.
När de nye staterne bildade sig i mellersta och vestra Europa, till
en stor del å romersk grund, voro deras store utmärkte genom krigiska
idrotter. Sådana göra icke sinnet vekt, och känslan af egen betydenhet
lär icke att uppskatta andra, deras meningar och rätt. Ett
stormannaväsende uppstod, som var kraftigt och som förtryckte. Bosättningen
inom f. d. romerskt område satte ingalunda de invandrade i stånd att
omedelbart taga vid på den punkt, der föregångarne lemnat. I någon
mon skedde det visserligen i det yttre, men det behöfdes ej så liten
tid, för att nykomlingarne skulle lefva sig in under förhållandena, och
från den tiden hafva vi att studera en tafla full af kontraster, former,
hvilka man icke förmådde fylla, obändig lifskraft, som hade svårt att
foga sig efter ett förfinadt lifs fordringar.
»Men, säger Raoul Rosières 2, de store märkte dock, att det
fattades dem finhet. När de hörde munken förtälja helgonens
lefnadslopp eller truveren skildra de forne hjeltarnes storsinnthet, rodnade de
öfver sin grymhet, fattades af hänförelse för dygden och gåfvo löften
om att blifva bättre. Då blefvo de gifmilde mot de fattiga, skänkte
sine trälar förlåtelse, gåfvo sina fångar frihet, grundlade hospital och
gåfvo rikliga gåfvor till klostren. Men deras ånger var föga varaktig.
Snart vaknade deras instinkter till lifs och ledde dem åter in på
våldets väg.»
»Då de funno, att de ej af egen kraft kunde hålla fast vid de gode
föresatserne, uppstod hos dem den tanken att binda hvarandra vid
rättrådighet och kärlek genom att ingå ett slags brödraskap, hvilket, så-
1 Nordström säger (anf. arb. del 1, s. 153), att samma stadgande förekommer i
Skarastadgen af år 1335, men detta är ej händelsen.
2 Histoire de la Société française (987—1483), del 1, s. 375 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
