Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 RIDDAREVÄSENDET I UTLANDET.
som alle religiöse ordnar, hade sin uppfostrande förberedelse och sin
regel.»
»Det var en gammal sed hos Germanerne, att ingen man fick bära
vapen, förrän han af de sine förklarats dertill mogen. När ynglingen
vuxit upp till myndig ålder, uppträdde han inför folkförsamlingen och
mottog der vapen af en höfding eller af fadren. Denne sed att viga
krigarne behöllo Frankerne, när de hade kommit in i Gallien. Seden
synes ega bestånd under 900-talet. Under 1000-talet söker kyrkan
draga fördel deraf, genom att lära de store att mottaga invigningens
vapen ur prestens hand inför altaret. Under 1100-talet dref den
feodala troheten vasallerne att begära svärdet af sin herskare. Under
1200-talet gåfvo de store, gripne af jonglörernes hjelteberättelser och
ifrige att i sin ordning göra dem till verklighet, regler för
vapenvigningens ceremoni: ingen skulle nå sådan heder, hvilken icke hade
erhållit den uppfostran man föreskrifvit och som icke förbundit sig att
troget utöfva de pligter man i detalj betecknat. Så uppstod, så
utbildade sig riddareväsendet.»
Riddareväsendet hade en kyrklig prägel. Kyrkan, som skulle
upprätta Guds frid på jorden, hade svårt att finna den rätta ställningen
gent emot krigen, hvilka gjorde ondt och låta de menskliga lidelserna
uppflamma på ett fasaväckande sätt. Tidigt erkände man dock, att det
fanns rättmätiga krig, nämligen så ofta man ville näpsa en
rättskränkning, tukta ett folk, som gjort illa och vägrade bättring eller vägrade
att återställa orättfånget gods, eller då man ville afvärja ett anfall. Så
pass oroliga voro tidèrna i vestern, så ofta var friden hotad, att man
motvilligt måste medgifva krigsväsendets nödvändighet. Man sökte då
mildra dess elände genom kyrkans ingripande. Man införde
Gudsfredsperioder, då vapnen skulle hvila, och genom ridderskapet sökte man
kristna sjelfva krigsväsendet. Det var den goda, den kristliga
riktningen inom kyrkan, som handlade på detta sätt. Vi veta alltför väl,
att sjelfva kyrkan under medeltiden förde och eggade till orättfärdiga
krig, i otid vädjande till vapen vid tillfällen, då kärleken skulle hafva
gjort sig gällande.
För rekonstruerandet af de stores lif hafva vi icke samma
svårighet som mötte, när jag i förste delen af detta arbete ville gifva en
bild af allmogens. Det tillhör dock ett följande kapitel att
redogöra för lifvet, som de store lefde. I detta sammanhang vill jag
endast framhålla huru riddareväsendet gestaltade sig i utlandet, för
att sedermera uppvisa, i hvilken mon utlandets sed uppenbarat sig i
Sverige. 1
Med glädje helsades i den stores hus sonens födelse, ty af honom
väntade man ökad glans åt ätten. Också skulle han på det omsorgs-
1 Om riddareväsendet jfr Schulz, Das höfische Leben zxur Zeit der Minnesinger;
Gautier, La chevalerie; Büsching, Ritterzeit und Ritterwesen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
