Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDARENS UPPFOSTRAN. 161
fullaste uppfostras. De första sju åren af sitt lif var han öfverlåten åt
modren och hennes qvinliga omgifning. Så noga höll man härpå, att
sonen ej ens vid bordet fick visa sig för fadren. Den lille fick leka i
frustugan och inandas den fridsammare luft, som der herskade.
Vid sju års ålder började gossen att systematiskt uppfostras. Allra
först skulle han lära sig höfviskhet, det som passade sig vid ett hof,
på franska courtoisie, med enahanda betydelse. Man var benägen, att
åt denna höfviskhet, som väl ofta var mera en glänsande yta, gifva
en allt omfattande betydelse. Hennes motsats var bondaktigheten, på
franska villénie, det sämsta man visste. Mot slutet af 1200-talet påstår
en fransk diktare, att endast ’adelborna’ menniskor äro hederliga, trogna,
färdiga att offra lifvet för sin herre, under det de lägre folkklasserna,
saknande all hederskänsla, fegt fruktade döden, icke tänkte på annat
än penningevinst och alls icke dugde till umgänge med furstar.
Till uppfostran i höfviskhet hörde, att man lärde sig ett belefvadt
uppförande, kännedom om vanliga spel (såsom schack och tärningsspel),
musik och språk. Redan på 1100-talet tog man i Tyskland franske
uppfostrare, på det barnen skulle lära sig franska. Skalden Wolfram
von Eschenbach talade franska, men kunde icke skrifva sitt
modersmål. Man tog gerna en lärare eller tuktomästare för barnen, som ledde
deras uppfostran, åt hvilken fadren gemenligen icke kunde egna mycken
tid. Presten i borgen invigde dem i kyrkans lära och ceremonier,
konsten att läsa och skrifva öfvades visserligen, men de fleste hunno ej
långt deri, gossarne mindre långt än flickorna, som icke hade så många
förströelser. Uppfostran var icke mild; käppen sparades icke.
Sonen fick tidigt öfva sin kropp. Han var ej långt hunnen i ålder,
när han förste gången sattes på hästen. Han lärde sig att springa,
klättra, hoppa, skjuta med båge, kasta spjut, vidare att öfva sig med
svärd och sköld. Man skickade gerna en hoppgifvande son till någon
berömd riddare, för att hos honom åtnjuta den bästa uppfostran i
ridderlig idrott. Ej endast i lek, mot låtsade fiender eller mot kamrater,
hvilke man icke fick skada, öfvade man sig. Jagten gaf friskhet åt
lynnet samt kräfde ansträngningar, mod, påpasslighet. Forntidens
exempel i sägen och bild förehöllos den unge, att han af dem skulle
lära för lifvet.
Vid tolf års ålder eller något senare sändes gossen till furstehofvet,
för att få sin sista utbildning och grundlägga sin framtida lycka. Den
eftergifvenhet, som herresonen kunde påräkna i hemmet, saknades här.
Vanligen anförtroddes han vid hofvet åt någon sträng och erfaren
riddare, som ledde hans vidare utbildning. Här var han en tjenare, som
sändes med bref och bud. Han skulle mottaga främlingen, som kom
till slottet, hålla hans häst och stigbygel, passa upp vid bordet, skära
för af rätterna, bära facklorna före dem, som gingo till hvila, ledsaga
sin herre på färder, till ridderliga lustbarheter, vid hvilka han skulle
Hildebrand, Sveriges Medeltid 2. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
