Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKANS INBLANDNING. 167
Till detta inflytande hafva vi att hänföra vapenvakten. Den som
eftersträfvade riddarevärdigheten skulle natten före riddareslagets
utdelande vaka tio timmar i en kyrka, ensam eller jämte andre, som med
honom skulle mottaga riddarevärdigheten. Kyrkan var mörk. Endast
vid det altare, som han för sin vakt hade utvalt, spridde sig från en
lampa ett sken, som dock ej förmådde bekämpa mörkret. Svärdet, med
hvilket han skulle omgjordas, låg under natten på altaret. Ynglingen
fick ej hängifva sig åt veklig sömn, han fick derföre ej sitta, än mindre
ligga; han skulle stå eller gå eller knäböjande bedja med tanke på
morgondagen och framtiden. Stundom afslutades vakten med
mottagandet af nattvarden.
Ännu på 1100-talet hade riddareslaget det oaktadt mycket qvar af
den verldsliga karaktären. Icke blott så, att det gaf anledning till rika
festligheter, ty detta bruk fortfor alltjämt, utan ock deri, att
riddareslaget gerna gafs ute i det fria, på en blomstrande äng, inför många
nyfikna och intresserade åskådare. Den nyvordne riddaren skulle efter
ceremoniens slut springa upp på sin häst — ett vackert kraftprof, om
vi besinna det myckna jern, som ingick i hans snäfva vapendrägt —
och genast visa sin duglighet genom att anfalla de vapen, som voro
fästa vid inhägnadens stolpar. Krossade eller sönderslet han vapnen
men sina anfall var det godt, kunde han på samma gång rycka upp
stolpen ur marken, var det bättre. Då jublade åskådarne.
Senare förlades ceremonien till kyrkan. Ett vidlyftigare ceremoniel
än det nyss anförda, intaget i Vilhelm Durands († 1296) Rationale
düivinorum officiorum — ett så aktadt arbete, att det år 1453 trycktes —
innehåller utom det vi redan känna mycket nytt. Vid riddarevigningen
ville man gerna hafva en högre andlig närvarande, som utförde den
kyrklige delen af ceremonien, helst en biskop. Sedan svärdet välsignats
och derefter en vexelsång utförts, bad biskopen: »Helige Gud,
allsmäktige Fader, evige Gud, på det rättvisan må härnere hafva ett stöd och
de förbannades raseri ett återhåll, har Du, genom Din helsosamma
instiftelse, gifvit menniskorna lof att bruka svärdet. På det Ditt folk
må vara skyddadt, har Du velat ridderskapets instiftelse. Åt den späde
David skänkte Du fordom segern öfver Goliat. Du tog vid handen
Judas Mackabeern och lät honom segra öfver alla de barbariska folk,
som icke åkallade Ditt namn. Se till denne Din tjenare, som just nu
böjer sin hals under ridderskapets ok, sänd honom af höjden den kraft
och den tapperhet han behöfver för att kämpa för sanning och rätt.
Öka hos honom tron, hoppet och kärleken. Ingjut i honom Din fruktan
och kärlek, ödmjukhet och ståndaktighet, hörsamhet och uthållighet.
Skapa i honom ett sådant sinne, att han aldrig med detta svärd
anfaller någon orättvist, utan i stället dermed försvarar det rätta och goda.»
Efter denna bön fattade biskopen svärdet, som låg naket framför
honom på altaret, satte det i ynglingens hand, sägande: »mottag detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
